Den estniska erfarenheten under och efter andra världskriget löper som en röd tråd genom hela Sofi Oksanens författarskap. Att vara ockuperad skildras hos Oksanen lika mycket som ett tillstånd inom individen som i landet. I Stalins kossor (2003) drar Oksanen en parallell mellan bulimisjuka Annas kamp för kontroll över den egna kroppen och hennes mormors generations tillvaro under Sovjet, med allt vad det förde med sig av förnedring såväl som motstånd.

I hyllade Utrensning (2010) fortsätter hon undersöka individens strategier för överlevnad i en diktatur. Historien kretsar kring Aliide som på ett symboliskt sätt gifter sig med en medlem ur kommunistpartiet och får sin egen syster deporterad, allt medan hon i hemlighet älskar motståndsmannen som är beredd att offra sitt eget liv för frihetens sak.

Oksanens senaste roman När duvorna försvann fortsätter på temat. Också här ställs två typer mot varandra: den som självuppoffrande gör motstånd och den som vänder kappan efter vinden. Den senare kategorin förkroppsligas av det gifta paret Edgar och Juudit. Han arbetar först för tyskarna, sedan för Sovjet. Hon blir älskarinna åt en tysk, men liksom Aliide dras hon ohjälpligt till en motståndsman, i detta fall Edgars kusin Roland. Mot fonden av händelserna under och efter kriget får vi följa deras allt olyckligare äktenskap och hur Juudit slutligen går under medan Edgar uppvisar en kackerlackas förmåga att överleva, i slutändan delvis på bekostnad av Juudit.

Motståndare till såväl den nazityska som den sovjetiska närvaron brukar kallas estniska nationalister. Hos Oksanen förblir dessa personer trots sina umbäranden hela som människor, medan de som sviker "fosterlandet" också förlorar sin jag-känsla. I Stalins kossor förklaras Annas ätstörning delvis med det faktum att hon förnekar eller förtränger sin estniska identitet.

Föreställningen har en tydlig anstrykning av nationalromantik och en essentialistisk syn på identitet, vilket kan kännas svårsmält. Men möjligen bör man tänka på Sofi Oksanen som en delvis postkolonial författare. I en postkolonial kontext har nationalism en delvis annan innebörd, påpekar litteraturprofessorn Ania Loomba i boken Kolonialism/postkolonialism. Det kan vara att återta rätten till autonomi.

I När duvorna försvann blir det extra tydligt att Oksanens karaktärer vistas i något som påminner om ett kolonialt rum. Både Edgar och Juudit får sina utseenden och uppföranden dissekerade i enlighet med nazisternas raslära, enligt vilken "balter" är underlägsna tyskar.

Något annat som skaver hos Oksanen är hennes tendens att skildra kvinnor som först och främst drivna av kärlek till olika män. I den mån de handlar politiskt tycks det vara mer eller mindre en konsekvens av deras kärlek till männen. Samtidigt lyckas hon gestalta den dubbla förnedringen som kvinnorna utsätts för när tillgången till deras kroppar blir en del i männens krig.

Tyvärr har Oksanens romaner en tendens att vara alltför melodramatiska och övertydliga, även när hon som i När duvorna försvann använder sig av ett ganska stramt och distanserat tilltal. Bokens (manliga) frihetskämpar framställs platt. Som tur är för berättelsens bärkraft, är hon betydligt bättre på att skildra "medlöparna" som dynamiska och nyanserade. Men även de faller offer för en del gammal skåpmat, som antydningarna att parets svekfulla handlande skulle kunna bero på förnekad homosexualitet respektive barnlöshet.

Utrensning hade också flera melodramatiska och klichéartade drag, men var ändå en effektiv, fängslande och bitvis mycket drabbande historia. I När duvorna försvann tycks Oksanen sträva efter att vara mer subtil. Tyvärr saknas den helgjutna känslan från föregångaren och boken känns ibland nästan lite slarvigt konstruerad, som ett utkast till en större roman. Här finns flera intressanta trådar. Oksanen vill berätta mycket men lyckas inte riktigt ge liv åt stoffet. Därför lämnar När duvorna försvann inte något djupare intryck.