Säg Göteborgshändelserna eller Göteborgskravallerna och de flesta vet vad du talar om. Associationerna sträcker sig från stenkastning till skjutande poliser. Under ett par junidagar 2001, i samband med ett EU-toppmöte som även gästades av USA:s dåvarande president George W Bush, rådde närmast undantagstillstånd i staden.

Efter tolv år tycker dramatikern och regissören Åsa Melldahl att tiden är mogen för en teaterversion av händelserna.

– Det var ju ett historiskt skeende, vad du än tycker om det som hände. Många olika människor, oavsett politisk tillhörighet, var involverade och många existentiella frågor väcktes, säger hon.

Att materialet räcker för en storsatsning råder det ingen tvekan om. I början var tanken att göra en dramaserie om tre delar, men projektet växte och blev till en dekalog, en serie i tio delar. Göteborgsdekalogen tar inte ställning för någon av parterna, vare sig demonstranterna eller polisen, menar Åsa Melldahl.

– Jag ser det inte som att det finns en motsättning mellan demonstranter och poliser. Det finns många aspekter av det som hände och av efterspelet som är viktiga att föra fram och massor av olika nivåer och grupperingar. Jag vill inte heller prata om några grupper i svepande ordalag. Även många poliser var kritiska.

En orsak till att händelserna fortfarande är så brännande är att det rör sig om en enorm rättsskandal, säger Åsa Melldahl. Inför arbetet med pjäsen har hon gjort gedigen research och läst allt från intervjuer till förhörs- och rättegångsprotokoll.

– Mycket var så uppenbart felaktigt och det finns många solklara fall av mened, till exempel.

Pjäsens första tre delar är sammanhängande, därefter sänds sju fristående pjäser. Den inledande trilogin heter Låt staden brinna och driver tesen att USA:s underrättelsetjänst ska ha påverkat polisens agerande, bland annat beslutet att spärra av Hvitfeldtska gymnasiet. Teorin har tidigare lagts fram av freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson, vars forskning ligger till grund för pjäsen.

– Men det är viktigt att komma ihåg att detta är teater som bygger på verkliga händelser, inte en dokumentär. Det är inte fråga om att visa hur det verkligen var, poängterar Åsa Melldahl.

Som för att markera detta nämns inga verkliga namn, inte ens på platser.

– Det finns en mening med det. Det ska kännas allmängiltigt, det kan hända var som helst. Dessutom är det ett sätt att visa en klar gräns mellan verklighet och drama.