Lola i Lola uppochner är en docka som är bokstavligt talat fylld av hemligheter. Den hemlighetsfulla dockan, olycksfåglar, en ”galen kvinna” och en handikappad, isolerad flicka som blickar ut över världen från sitt rum och även styr vissa skeenden med hjälp av sina ”skelettfåglar” (i själva verket ett gäng barn), är inslag som talar om att vi har att göra med en historia som blickar mot den skräckromantiska traditionen.

Det faktum att alla dessa ingredienser finns i huvudpersonens sömniga barndomsby förstärker känslan av det Freud kallade unheimlich, vilket innebär att det mest kusliga ofta återfinns i det mest välbekanta. Men Lola uppochner är också en pastisch, eller kanske snarare genreparodi på en deckare med en klassisk mordgåta i centrum. Den utspelar sig på två tidsplan, 1994 och 2011, då huvudpersonen Jana Marton återvänder till den lilla staden Flatnäs vid finska sydkusten.

Karaktärerna och stämningarna känns igen från Fagerholms tidigare verk, som till exempel den kusligt täta och psykologiskt komplexa Den amerikanska flickan. Särskilt när det gäller att skildra tonårsflickor och yngre kvinnor briljerar Fagerholm. Hon lyckas göra dem trovärdiga som just tonåringar men laddar dem samtidigt med betydelser som skapar mytiska dimensioner i berättelsen. De är också ofta försedda med stråk av det mörker som bidrar till att skapa den freudianskt kusliga stämning jag nämnde ovan. De två bästa vännerna i Den amerikanska flickan är ett av de mest komplexa och fascinerande porträtt av två tonårsflickor jag läst.

Den amerikanska flickan hade också vissa drag som förde tankarna både till skräckromantik och den klassiska deckaren. Det pastischartade och den intertextuella leken med dessa genrer är dock betydligt mer framträdande i Lola uppochner. Det är en lek med genrer som ibland fungerar väl, men som ibland, särskilt i skildringen av mordgåtan, inte riktigt lyckas förmedla något utöver vad texten parodierar eller refererar till.

Romanen reduceras med andra ord bitvis till en ganska spretig deckarhistoria. Persongalleriet är också något för stort, till och med för Fagerholms förmåga att göra var och en av sina karaktärer särpräglade och dynamiska. Men den för Fagerholm så typiska stämning som jag beskrev tidigare räddar delvis romanen. Hon har en förmåga i skildringen av sina småstadssamhällen att bygga lätt labyrintiska världar som suger in läsaren och skapar en känsla av skräckblandad, lätt klaustrofobisk njutning.

Tyvärr räcker inte detta denna gång för att skapa en roman med samma helgjutenhet och täthet som i Diva och Den amerikanska flickan. Det bestående intrycket är därför att Lola uppochner är ett litterärt experiment som inte fungerar fullt ut.