Vi lever i ett sönderfallande system byggt på fiktiva värden. Pengar är bara papperslappar, man trycker nya vid behov för att de rika ska få något att leka med. Misslyckas de rika med sina affärer finns alltid fallskärmar som finansieras med nytryckta pengar. Miljoner investeras i meningslösheter som till exempel lyxlägenheter som ingen får bo i för att de inte ska drabbas av värdeminskning. Och inte bara det ekonomiska systemet håller på att implodera. Även de mänskliga relationerna slits sönder, de sköts genom Facebook och dejtingsajter och människor blir utbytbara, sex klaras av snabbt så man kan fortsätta syssla med det viktigaste av allt, nämligen att tjäna pengar.

Denna något skruvade, men i grunden rätt igenkänneliga samtidsdiagnos får vi oss till livs i Teater Galeasens nya föreställning Trust, av den tyske dramatikern Falk Richter. Det är en text och en uppsättning som verkligen motsvarar en schablonbild av tysk expressionistisk teater. Över den smala, kala scenen ligger ett skarpt, obarmhärtigt ljus. De tre kvinnorna rör sig över scenen i abstrakta mönster och uttalar sina långa retoriska monologer med konstlade röster.

Och varför inte, när det görs på ett så bra och övertygande sätt som här? Skådespelarna skapar inga tydliga rollfigurer och det är heller inte poängen. Skådespelaren är här snarare en maskin som mal text och spottar ut den i andra änden. Det är spännande att lyssna till, emellanåt riktigt roligt (en svart och dyster humor, måste medges), och det händer hela tiden något nytt, antingen på scenen eller i texten. Det svänger, helt enkelt! Det är verkligen en konst att inte tråka ut åskådaren, att få det att svänga, när pjästexten i princip består av en föreläsning om världens eländiga tillstånd. Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan aktuell, politiskt engagerad föreställning, Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare. Där blev den troskyldiga predikotonen för stark, trots det minst sagt upprörande ämnet. Den fällan undviker Falk Richter och Galeasens ensemble att trampa i.