Mika Rottenbergs videoinstallationer som visas på Magasin 3 är placerade i ett landskap format av kartonger, en återkommande, kitschig dekor och containrar av trä. På flera ställen är det lågt i tak, mörkt, smala gångar. Rottenberg själv säger att hon ser sina filmer som skulpturer, och den omgivande inredningen är inspirerad av verken så att de bildar en enhet. När man går genom salarna sipprar ljud ut från flera verk samtidigt och blandas, vilket förstärker känslan av att allt är sammanflätat. De flesta av filmerna kretsar också kring liknande tematik och visar snarlika scenerier. Man får möta kvinnor som arbetar, ofta i trånga utrymmen där de tillverkar märkliga föremål vid löpande band, och kvinnornas kroppar är på ett eller annat sätt en del av produkten. Bilder av tjocka lår och armar varvas med degiga oformliga föremål, vilket skapar en än starkare känsla av att det inte finns någon tydlig avgränsning mellan en privat kropp och arbetet, och kvinnorna blir utsugna på ett bokstavligt vis.

I Mary's cherries tillverkas maraschinokörsbär, där en kvinnas röda naglar ingår som ingrediens, medan degen i Dough steks i kvinnors svett. I Tropical breeze åker två kvinnor i en skåpbil och packar ner våtservetter, där vätskan är svett från chauffören. För att visa hur kvinnorna är fast i ett kretslopp av produktion och konsumtion äter chauffören energipiller och dricker juice, samtidigt som det poppar upp reklamjinglar.

I Squeeze sitter feta, västerländska kvinnor instängda i lådor och tycks bli servade av fattiga, asiatiska arbeterskor. Det skulle kunna ses som en bild av hur västerländska kvinnor är instängda i sin egen värld och inte visar någon solidaritet med tredje världens kvinnor. Men Rottenbergs installationer är aldrig så endimensionella. Även de västerländska kvinnorna ingår i framställningen av en produkt som är en salig blandning av sallad och smink och skräp och vars värde och syfte förblir oklart.

Vad som gör Mika Rottenbergs verk engagerande, förutom den smittande humorn, är att de innehåller oväntade element. Ekvationen går aldrig riktigt ihop, det finns inslag av surrealism som gör hennes filmer till något mer än rena politiska kommentarer. Det roligaste exemplet återfinns i Tropical breeze. Då och då springer en naken, vältränad man i strumpor och joggingskor förbi bilen där kvinnorna tillverkar våtservetter av svett. Chauffören hälsar glatt tillbaka. Den sortens absurda sekvenser är smått underbara. De förbryllar och gör att verken dröjer kvar länge tankarna, samtidigt som man lämnar Magasin 3 med ett leende på läpparna.