Välstånd är sällan jämt fördelat. Trots att svälten i världen minskar i relativa tal – så ökar den i absoluta. Fler svälter alltså. Barn som dör av kronisk undernäring gör det smygande och under helt vardagliga förhållanden i ett strukturellt men osynligt samhällsvåld. Landgrabbing är ett relativt nytt fenomen som skapar svält och förtjänar uppmärksamhet. Det är när storbolag – alltid med en svag eller korrupt regerings goda minne – tillåts köpa upp stora landarealer i fattiga länder för storskalig odling eller utvinningsindustri för en global marknad. Visst handlar det om investeringar, men frukterna tillfaller inte de lokalboende människorna, utan förs vanligen ut ur landet. Särskilt utsatta är Afrika söder om Sahara och Sydasien.

I oktober 2012 krävde en stor biståndsorganisation, Oxfam, att Världsbanken skulle sätta upp ett moratorium för att skapa adekvata regler och policies, så att deras lånestöd till sådana projekt inte gynnar fel grupper eller skadar de som redan är i underläge. Vad som behövs för en effektiv fattigdomsbekämpning i ett land är nämligen inte främst utländska investeringar, utan att införa ett anständigt skattesystem, göra grundläggande sociala reformer, bekämpa korruption på alla nivåer och i båda ändar av biståndskedjan – samt att skapa en reell klagorätt för människor som är drabbade.

Till hjälp för detta finns en viktig mekanism i den framväxande folkrätten. Mänskliga rättigheter är ju inte bara medborgerliga, det vill säga demokratiskt-politiska, utan också ekonomiska, sociala och kulturella. Därför har vi sedan 1976 två motsvarande FN-konventioner. En klagomöjlighet skapades tämligen omgående för de demokratiska och politiska rättigheterna. Betydligt senare, 2008, antogs ett motsvarande beslut till den sociala, kulturella och ekonomiska rättighetskonventionen, kallat tilläggsprotokollet till ESK-konventionen. Det ger individer klagorätt på sin regering om den kränker dessa rättigheter, till exempel genom att inte se till att människor får mat. Det fattas några få länders ratificering för att detta protokoll ska träda i kraft och ge avsedd verkan mot svält, korruption och landgrabbing.

Tyvärr vill inte den svenska regeringen ge fattiga människor hemma och ute i världen denna möjlighet att kunna klaga och avstår medvetet från att ratificera. Vi är några svenska aktiva och före detta riksdagsledamöter som de senaste åren agerat för att Sverige ska ta ett sådant steg, men samma svar upprepas, senast av socialministern i en interpellationsdebatt i december:

”Det går inte att veta med säkerhet när en kränkning sker”.

Detta är ett mycket tunt skäl, eftersom sådana garantier aldrig kan ges för några legala instrument. Inte heller är det sant. Bland annat Fian, Food first information and Action network som dokumenterar kränkningar av rätten till mat, har visat på hundratals fall där människor i fattiga länder genom landgrabbing, gruvbrytning, storskaliga plantageodlingar och dammbyggen et cetera fördrivits från sina odlingsmarker och förlorat sina försörjningsmöjligheter. Allt på grund av korrupta och inkompetenta regeringars handlande och storbolags rovdrift.

Vår regerings kunskaper om dessa saker verkar således inte vara uppdaterade. Biståndsministern famlar istället efter möjligheter att ställa större krav på antikorruption hos regeringar i mottagarländer. Som om korruptionen vore ett ensidigt fenomen hos fattiga och aldrig försiggår på den rika sidan eller bland företag…

Vi menar att det vore mycket effektivare att ge enskilda fattiga människor möjligheten att ställa sådana krav och kunna klaga. Vi uppmanar därför regeringen att ratificera ESK-konventionens tilläggsprotokoll snarast och därmed bidra till att landgrabbing uppmärksammas och att en global klagorätt mot svält kan träda i kraft.