Festivalens andra dag inleds med fyra starka artister: The war on drugs, Anna von Hausswolff, Billy Bragg och St Vincent, men jag väljer att gå till Afghan Wigs efter att ha kämpat mig förbi storpubliken till Ane Brun. Sångaren Greg Dulli är en mästare på att sjunga och skapa soul i rocken, med hans passionerade hesa röst som också kan pitchas i höga tonlägen. En liten skara har samlats men det handlar om trofasta fans. Bredvid mig sjunger en 20-åring alla hans texter utantill, fast hon antagligen var nyfödd när bandet bildades. Afgan Wigs stod alltid ut från mängden under grungens storhetstid. Tyvärr är ljudmixen grötig och arrangemangen kunde ha gjorts lite mer spännande.

Till dagens första femma: First Aid Kit. Okej, kanske måste man älska First Aid Kits låtar för att ge detta betyg. Det är avskalat, med gitarr, keyboard och trummor. Det blir nästan helt fullsatt framför stora Flamingo-scenen. First Aid Kit visar på spännvidden i sin genre, singer/songwriter och alternativ country. De behärskar den till fullo. Först en bit in i konserten berättar de hur betagna de blev av Fleet Foxes konsert på Way out West för fyra år sedan, varpå de spelade in covern “Tiger mountain peasant song” i skogen.

Under vackra "Ghost town" bryter solen plötsligt och symptomatiskt igenom den regniga inledningen av dagen och de tiotusentals åskådarna är knäpptysta. En cover på Fever Rays “When I grow up” är en dedikation till influenser som Johnny Cash, Graham Parsons och Emmy Lou Harris. Spelningens höjdpunkt är “Lion´s Roar”.

Wilco gör en mycket fin konsert. De visar hela sitt breda register och svänger mellan countryrock, blues, electronica (!), singer/songwriter och pop. Framförandet är mycket kreativt och spännande genomfört, Jeff Tweedy med sin lite släpiga, hesa och gnälliga röst når fram väl till publiken. Det pendlar mellan många uttryck under dagens konsert, möjligtvis får gitarristen i Wilco lite för mycket plats.

Vid det här laget börjar jag bli mätt på fina konserter, men Feist plockar den tredje fullpoängaren i dag. Hon har en otrolig scennärvaro och självklar pondus och utstrålar en härlig energi. Free Pussy Riot, det ryska punkbandet som åtalats i förtryckets Ryssland, tillägnas ett plakat på scenen. Måsarna som flyger över scenen blir till backupsångare i Feists fantasi. När "Feel it all” dras alla med i dans och handklapp. Hon bjuder på hela repertoaren, från dansanta låtar, genom det storslagna ned till småskaliga juveler på akustisk gitarr. Avslutningen då Jeff Tweedy kommer upp på scen och sjunger Magic Numbers ballad "You and I” i duett med Feist är genialisk.

Bon Iver gör dagens bästa konsert. Justin Vernons niomannaband med trombon, trumpet och saxofon, bas, violin, keyboard, två trummisar och gitarr är mycket dynamiskt och spännande och spänner över ett stort register. Stämsången förstärker Vernons bredd, från djupaste baryton till alt. Bon Iver lyckas med konststycket att till och med låta bättre på scen än på sina skivor just på grund av det mångfacetterade framförandet. Låtar som “Flume”, “Calgary och “I can't make you love me” står ut. Det är mycket trångt och publiken sjunger med och förtrollas av en alltigenom magisk konsert.

Blur avslutar kvällen med den sista klockrena spelningen. Hittarna byter av varandra och kompletteras med väl utvalda nyare låtar från Blurs och Damon Albarns repertoar. "Girls and boys”, "Parklife" och "Beetlebum" regerar över publiken. När "Song 2” spelas exploderar publikhavet i dans. Damon dansar, hoppar, skriker och verkar heltänd. Konserten är över all förväntan och en perfekt avslutning på kvällen. Euforisk vandrar jag hemåt. Denna festivaldag är en av de absolut främsta i mitt liv. Det kommer bli svårt att toppa.