Debatt


Estoardo Barrios Carrillo
Fria Tidningen

Vad kostar KRO:s tårtkalas?

Tårtkalaset på Moderna museet blev en riktig skandal. Det finns en mängd perspektiv att lägga på det som hände och här drar konst- nären Estoardo Barrios Carrillo, som själv var bjuden, i trådarna. Var Makode Lindes performance effektivt, eller satt i fel sammanhang?

Makode Lindes performance på Art wold day och KRO:s 75-årskalas skulle kunna uppfylla de kriterier som kännetecknar en typ av performancekonst; bland annat oannonserade, spontana händelser där konstnären själv deltar och provocerar. KRO bjöd säkert mot ersättning flera konstnärer att utforma en tårta inför kalaset, här är det viktigt innan vi utnämner tårtor som konst att ta reda på om även tårtillverkningen (visualiteten av idén) betraktades som en konceptuell konstnärlig process eller enbart var en bageribeställning från KRO. Det är också viktigt att ta reda på om beställaren visste att tårtan var en del av ett performance.

Kalaset ordnades på Moderna museet och inte på en festvåning i stan. Men oavsett var man höll firandet handlade det om en privat fest med anmälda/utvalda gäster. Det vill säga, det var ingen offentlig konstmanifestation. Själv var jag bjuden och jag vill minnas att det i inbjudan inte står något om att tårtorna ingick i en fluxus eller annat konceptuell arbetsmetod där publiken skulle delta. Sedan skulle man lyssna på talare och avslutningsvis på en debattpanel som diskuterade frågan om censur.

Lindes performance Nidbild eller Blak face bestod i att han skrek och jämrade sig högljutt när bland andra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och de andra gästerna skar upp tårtan. I det ögonblicket gör konstnären en ”kupp” och introducerar sitt performance i konstvärlden (Moderna museet), beklagligt nog hittills vet inte själva konstnären vad aktionen kallas för och vad han egentligen ville förmedla; kritik mot könsstympning, idén om den andra, plundring... Själva tårtan blev då en del av rekvisitan och föreställde/denoterade en halvkropp av en svart, kvinnlig torso i lakrits. Performancen eller aktionens konnotation blir till när någon skär en bit, det kan bland annat bli; skövling, plundring och massmord på den afrikanska kontinenten sedan kolonisatörernas tid. Varför?

I sammanhanget blir de flesta tårtsugna representanter för den vita europeiska kultureliten arvtagare till kolonisatörerna. När kulturministern går med på att skära en form som denoterar en benlös svart kvinnlig torso, borde vederbörande i egenskap av väl insatt kultur- byråkrat räkna ut vilka konsekvenser som kunde uppstå. Ett konkret bevis på bristande professionalism och kompetens. Att se de vita tårtätarna skära och karva i en benlös svart kvinnlig gestalt utan att reflektera över vad de gav sig in på illustrerar den cyniska attityden och självgodhet som tillåter eliten att bara prioritera jippot och underhållning. Den handlingen är också en stark metafor för det vi säger att vi har slutat med.

Jag har det svårt att läsa kopplingen till omskärelse men kan tänka mig att den som inte vet eller bryr sig på riktigt om slavhandel, apartheid och förtryck, kolonialismen och dagens plundring av en kontinent som är rik på naturresurser, lätt kan associera performancen (stun-

den när någon skär i tårtan och konstnären skriker och vrålar av ”smärta”) till denna märkliga tradition. Jag har svårt att tro att konstnären Linde bryr sig om Afrika med tanke på att han tänker och agerar som en vit europé, sugen på spektakel, jippo, partyn och extravaganta attityder bland annat på innekrogar och tillställningar. Han är duktigt på att exploatera tankar om den så kallade ”primitiva människan” och det djuriska, djungeln med mera i en europeisk, vit kontext. Hur ofta är han i Afrika och gör konst för förändringar?

En annan tankeställare är: Vad händer om vi fantiserar att tårtan föreställde en manlig lakritstorso? Hur hade vi då tolkat händelsen? Hade konstnären Linde skrikit av smärta eller masochism? När det gäller den antropomorfa gestalten bör man sträva efter att se den som en skulptur av naivistiska drag med fulla proportioner och groteska former.

Om kopplingen till omskärelse tas på allvar är tårtan och själva performancen (tårtan är en del av rekvisita) Nidbild utförd i fel kontext. Den borde utföras i ett land där omskärelse bör polemiseras och diskuteras. Här i Sverige är det ett faktum att vi vet att det händer i vissa länder men de flesta fördömer redan denna plågsamma seder och därför saknar ”verket” relevans i en svensk kontext och förblir bara en extravagans av bisarr smak i ett samhälle som premierar det roliga, underhållningen och jippot. Att medierna har uppmärksammat hur kalaset urartade på grund av det, gör inte detta evenemang till en genomtänkt konstmanifestation. De tolkningar och konnotationer som själva performancet orsakade är relevanta och värda att diskutera vidare, men inte själva tårtan.

När det gäller paneldebatten om censuren mot konsten är det ytterst märkligt att de inbjudna debattörerna enbart var från utomeuropeiska länder, vad säger egentligen arrangörerna med hjälp av andras ord? ”Hör ni, vi är så bra i Sverige, här finns ingen censur mot konst.”

Märkligt nog agerade den kubanska konceptkonstnären Bruguera, som för övrigt verka ha en enorm frihet världen runt inklusive på hemmaplan, paranoid (var även detta ett spontant performance?) när hon trodde att en mulata, som hon uttryckte sig, fanns i publiken och spionerade på henne. Politiskt konst är oftast pamfletter som går i klinch med sina motståndare, det är dess sanna natur. Inget nytt kom fram under debatten utom att tron om den vita europeiska människans självgodhet förstärktes.

KRO:s politiska sakkunniga borde gå på kurs om hur förtrycket – ignorerande, mobbning, utfrysning, kvinnohat, psykofarmaka, elchocker, utförsäkringar, påtvingad arbetslöshet, omyndigförklaring, manschauvinism, diskriminering, härskarteknik, rasism, pedofili, sexhandel – göms och maskeras i det svenska samhället.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu