Den professionella själens fängelse – medarbetarskapet | Fria.Nu

Debatt


Lasse Ekstrand
Fria Tidningen

Den professionella själens fängelse – medarbetarskapet

Organisationens väl och ve tar över våra arbetsliv. I samhällsandan vilar det påbudet att vi ska kliva tillbaka från vara professioner och istället leverera det som beordras. När dina egna överväganden och beslut är snarast ett hot, är nästa steg maktlöshet och självförakt, skriver Lasse Ekstrand som har undervisat i organisationsteori i mer än trettio år.

Läkarna – inte bara de för övrigt, det gäller även andra förment vårdande och omhändertagande personalkategorier inom hälso- och sjukvården – förväntas jobba som om de hade med rör eller bilar att göra. Ingen tidsödande empati eller produktivitetsstörande humanism. Man måste ju ”leverera” och ”visa resultat”.

Så det är bara att ”gilla läget” – det påbjudna, icke-förhandlingsbara.

Även så hos Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen. Medieföretagen, icke att förglömma. Överallt där kvalificerad ”tjänsteproduktion” pågår.

Medarbetare i de uppräknade verksamheterna berättar – samtidigt som de bönar och ber mig om att få vara anonyma, paniskt rädda för eftersökning och repressalier – de mest förskräckliga historier om hets och slarv, frambeordrade undermåliga insatser som man ofta skäms för. Gör ett skitjobb och gör det fort, det är det du har betalt för! Inget annat.

En handläggare på Försäkringskassan som ”lägger ned för mycket tid” på klienterna trakasseras av närmaste ledningen. En tandläkare, som inbillar sig att han behöver lugna patienter med tandläkarskräck, likaså. Han håller ju på med något annat än ”kärnverksamheten”, onödiga ”kringtjänster” man inte kan fakturera. Inget som kan tillåtas.

”Leverera” är vad som gäller, det blir som ett mål i sig. Enligt en logistisk modell som importerats från den varuproducerande sektorn och placerats där den inte hör hemma. Med betoning på ”lean production”, ett ideologiskt framgångsrikt koncept först inom japansk biltillverkning, göra mer med mindre och ständigt krympande resurser. Fortsatta rationaliseringar, det vill säga nedskärningar och åtstramningar, ofta kallade ”översyn” och ”effektivisering”. Det gäller att snabbt glömma för vad eller vem man egentligen är till – även om man kan få höra ”kundorientering” till leda. Leverera – snacka inte!

På högskolan, där jag själv med en gammal doktorstitel i bakfickan står vid det löpande examinationsbandet, bedrivs huvudjakt, godkända studentskallar räknas. Oavsett vad högstämd retorik och högre makter säger. Ett kunskapsfientligt genomströmningssystem som infördes av en borgerlig regering på 1990-talet när salig Unckel var utbildningsminister, långt efter att Palme mot slutet av 60-talet gått bet med sina pukaser. De professionella medarbetarna köptes genom utlovade kraftiga lönehöjningar generellt, samtidigt som varje lärosäte skulle bli mer ”marknadsorienterat” och locka studenter som man lockar kunder.

Vad är det som händer och hur kan det bli så här? Vem vill det? Måste man anlägga ett konspirationsteoretiskt perspektiv – inget fel med sådana i och för sig – för att förstå?

När jag 1988, alltså för mer än tjugo år sedan, trött och less på den fyrkantiga, abstrakta och torra organisationsteoretiska litteraturen som inte luktade människa utan bara tillhandahöll boxar och modeller, som saknade organisationerna mänskligt innehåll, gav ut min bok Själens revolt. Människan i organisationen, försökte identifiera och analysera hoten mot just människan i organisationen, kunde jag knappast ens i min vildaste fantasi förutspå den utveckling som komma skulle. Och som kanske skulle fått en förhärdad disciplineringsteoretiker som Michel Foucault att ta sig för pannan. Medarbetarskapet som den professionella själens fängelse.

Vad som kan konstateras är att överallt sker samma sak, pågår samma administrativa, egentligen politiska, strävan och attack. Professionernas makt kringskärs, deras position undermineras. Professionella medarbetare, akademiskt välutbildade och självgående, skall förmås tysta sin inre röst – samvetets, professionens – och i stället hörsamma organisationens krav. Professionslojalitet skall ersättas av organisationsdito. Den självgående, med professionellt omdöme utrustade, stöpas om till organisationsmänniska, Organization man som en organisationskritisk bok hette, skriven av William Whyte redan på 1950-talet(!).

Och alla ska göras substituerbara. Ingen arbetsgivare vill ha oersättliga medarbetare som man blir beroende av, riskerar att stå och falla med. Harry Braverman, som 1974 skrev en mycket uppmärksammad bok, Arbete och monopolkapital, om ”dekvalificering”, eller ”degradering”, som arbetsgivarens medvetna strategi, räknade inte in ”white collar workers”, enbart ”blue collars”, bland dem utsatta för denna strategi. Men strategin kan utsträckas till att även omfatta de professionella: dekvalificera för att skapa substituerbarhet.

”Nyckelpersonerna” – det är cheferna.

Kan inte låta bli att minnas från min tid vid Uppsala universitet när ingen ville bli prefekt, ”institutionschef”. Vi måste nästan dra sticka för att få fram någon. Alla ville forska. Nu vill många bli chefer, komma åt de väl tilltagna lönepåslag som är förenade med chefskapet, i otrygga tider sitta säkert i båten. Villigt och glatt medverkar de till att kollegiala ledningsformer, vilande på dialog och som alltid präglat akademin och i århundradena varit dess raison d´etre, byts ut mot dikterande tjänstemannastyre. Akademin närmar sig det privata företaget som role model – nyttjande samma managementretorik och instrumentella syn på den anställde. Ett slags kulturrevolution – eller palatsrevolution.

Detta låter sig förstås inte göras över en natt. Nedbrytningen av den professionella identiteten och självförståelsen tar sin tid. Det är ingen enkel process, inte bara att knäppa med fingrarna. Det kan vara svårt att genomskåda vad som egentligen pågår, bakom vackert klingande ord och mumbojumbo som ”teambuilding” och ”visionsarbete”. Den samtida managementdiskursen använder täckord, lindar in och maskerar.

Välkommen till kick-offs och jubelmöten! Nu sluter vi leden och skapar en stark företagskultur utifrån en gemensam värdegrund!

Är man inte med, så är man mot. Ingen medarbetare – utan en motarbetare. Inget utrymme för kritik eller reflektion, uttrycken för de professionellas styrka och egenart. Dristar man sig till att som enskild medarbetare uttrycka kritik, det räcker med att så tvivel, kan man beskyllas för ”illojalitet” och ”samarbetssvårigheter”. I stränga fall klipper arbetsgivaren till med misstanken om ”misskötsel”, ett slags reprimand som kan vara en black om foten i den fortsatta karriären. Organisationen kan inte ha fel, det är Du som har problem med din bristande ”commitment” gentemot densamma. Din attityd. Kanske behöver du företagshälsovård.

Glöm yttrandefrihet och annat i den organisatoriska kontexten ovidkommande. Samtida organisationsliv och demokratiska rättigheter har inget med varandra att göra. Visserligen finns fortfarande fackliga organisationer, jag är själv aktiv inom universitetslärarförbundet (Sulf), men dem kör man över med hjälp av MBL. Och fler och fler av kollegerna väljer att stå utanför facket, ha en direkt relation med arbetsgivaren. Försöker skaffa sig fördelar den vägen. Något sammansvetsat kollektiv existerar inte, vilket spelar arbetsgivaren i händerna. Man kan splittra och söndra, klassisk härskarteknik. Sätta press på den enskilde som inte fogar sig. Omvänt lova favörer åt kelgrisarna och ja-sägarna. Konsekvensen blir att man inom samma yrkeskategori återfinner stora löneskillnader. Fast man i princip gör samma sak. Så den tidigare knäsatta principen lika lön för lika arbete är numera avskaffad.

På olika, mer eller mindre subtila, och mer eller mindre integritetskränkande sätt, uppmuntras eller kommenderas fram lojalitet mot organisationen. Från ökad direktkontroll genom chefer, eller indirekt genom klåfingriga styrsystem, till personlig lönesättning (det som kallas ”individuell” sådan), där just organisationslojaliteten poängsätts och premieras. Godtycke härskar, slickande belönas.

Utomprofessionella kriterier som ”fysisk närvaro”, ”bidrag till verksamheten” och ”ta ansvar för arbetsklimatet” kan användas som lönepolitiska kriterier att tillämpa vid de återkommande lönerevisionerna. Hur dessa kriterier skall operationaliseras eller göras mätbara, det avgör cheferna. Man kan till och med göra en poäng av att de inte går att operationalisera på ett tillförlitligt sätt, utan måste göras till föremål för subjektiv skattning. Med minskad transparens som följd. Den enskilde vet inte varför han eller hon fått si eller så i lönekuvertet.

Deprofessionaliseringen fortskrider, steg för steg. Men knappast de små stegens tyranni, det är stora steg som tas. Och förlorad terräng låter sig inte återtagas.

Är man som undertecknad lagd åt dr House-hållet, lider av chäfsallergi för att uttrycka det skämtsamt, och fungerar som bäst enkom när principen frihet under eget ansvar tillämpas, får man det svårt. Hur hantera den skavande situationen, enär man vardagligdags kläms mellan och påminns om två konflikterande lojalitetsbegrepp?

Det finns de bland de professionella – det vet jag framför allt från läkarhåll, där jag bedrivit ledarskapsutbildning – som försöker tillgodose både samvetet och organisationen, utbrändhet hotar därmed snart. Som isolerad individ, agerande på egen hand, dukar man under om man prövar att försona de sinsemellan antagonistiska lojaliteterna. Man sprängs inifrån. Men bland läkarna, med en stark professionshistoria, är det skamligt att tillstå att man kommer till korta. Duglig vitrock klarar sig själv. Och vi andra? Vad med oss?

Eller man går i inre exil, ler på ytan och jamar med, men försöker inombords, liksom i smyg, behålla sin värdighet och professionella stolthet. Med ökat självförakt som konsekvens, plus att man inte längre är riktigt mentalt närvarande i organisationen.

Precis som de professionella, om de inte sålde sina själar till Stasi och blev ”informella medarbetare”, gjorde i det forna DDR.

Fakta: 

Fil dr och universitetslektor, har undervisat i organisationsteori i mer än trettio år, författare och debattör, senaste bok Speedway eller lev medan du lever (2011).

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Förflackningen fortsätter

REPLIK: DET FRIA UNIVERSITETET Med kännedom om bråkstaken Thorild är det frestande att läsa devisen i Uppsala som munter ironi. Han som av universitetsledningen deporterades till Greifswald. Jag har besökt hans grav i Neuenkirchen utanför staden, visat min respekt för en verklig fritänkare.

Fria Tidningen
Debatt
:

Sökes: Det fria, kritiska universitetet

UNIVERSITET OCH UTBILDNING Mecenat efterlyses. Kanske excentrisk riskkapitalist. Någon driftig och öppen själ, inte ”outside the box”, utan ”without a box”. Tyvärr har jag tappat bort Hugo Stenbecks telefonnummer, annars skulle jag pröva där. Det är ju grabben hela dan det.

Fria Tidningen
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2019 Fria.Nu