Vem ska bestämma hur länge vi ska jobba? | Fria.Nu
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria Tidningen

Vem ska bestämma hur länge vi ska jobba?

Så var vi där igen. Hur mycket ska vi egentligen jobba? Reinfeldts utspel om att jobba till 75 har utlöst ett ramaskri. Det finns anledning till det, men inte i första hand den kritik som dominerar från vänster.

Det finns egentligen inga rationella skäl till varför vi ska jobba till just 65. Än mindre finns det något skäl till den skarpa gräns där du inte längre har rätt att jobba, som i dag går vid 67. Den gränsen bör tas bort och de som vill jobba efter 67 ska ha samma möjligheter och rättigheter som de som är yngre. På den punkten har Reinfeldt en poäng, staten ska inte begränsa äldres möjlighet att jobba.

Problemet med utspelet är dock dels att det bygger på den felaktiga idén att vi som kollektiv behöver jobba mer, och att vi kommer att få ett underskott på arbetskraft om vi inte gör det. Dels att risken är uppenbar att det inte bara stannar vid en möjlighet att jobba efter 67, utan snarare blir en mer eller mindre tvingande norm.

Sedan 1990-talet har vi hört mantrat att det kommer bli arbetskraftsbrist när köttberget av 40-talister går i pension. I dag har större delen av 40-talisterna gått i pension, kvar är i huvudsak bara några få födda 1947–1949 som inte valt att gå i ”förtida” pension. Någon som märkt av den stora arbetskraftsbristen? Snarare har vi en konstant arbetslöshet på uppåt 10 procent. Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktionseffektiviteten utan att minska mängden tid vi arbetar, en effektivisering som fortgår. Om vi kan producera lika mycket på hälften så kort tid, hur ska vi då kunna få arbetskraftsbrist om vi inte ska överproducera?

Att ge folk mer makt över när och hur mycket de jobbar är bra, det är att ge folk makt över sina liv. Att ge folk möjlighet att jobba när de är äldre är därför också i grunden bra. Risken är bara att det inte stannar vid att ge möjligheter utan att det skapas allt från ett tryck till ett tvång att jobba fram till döden.

Det trycket skapar politikerna framför allt på tre sätt. Genom att ekonomiskt göra det svårt att leva utan de inkomsterna som jobbet ger genom att dra ner på ersättningarna. När argumentet för reformen är ekonomiskt blir det tydligt att det ska sparas. Genom tvång, risken är uppenbar att för att du ska få ut någon ersättning att leva på så kommer du tvingas in i sysselsättning. På samma sätt som 63-åringar i dag kan tvingas måla om nya stolar för att få a-kassa kan förstås framtidens 73-åringar tvingas måla stolar om arbetslinjens förespråkare får härja fritt. Och genom att skapa en social norm där de arbetsfria stigmatiseras med termer som utanförskap och passivitet.

Därför måste varje liberalisering av arbetstidslagar kompletteras med en ovillkorad garanterad inkomst, tillräckligt stor för att den ska gå att leva på. Först då, när vi har ekonomisk möjlighet att säga nej, kan vi börja prata om att folk kan få möjlighet att utifrån sin situation själva välja hur mycket de ska jobba. Och självklart ska vi då också ha rätten att jobba efter 67, om det nu är det vi önskar.

Fakta: 

Lennart konstaterar att svenska politiker uppenbarligen är beredda att lägga till ett svenskt ortsnamn till listan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima.

ANNONS

© 2021 Fria.Nu