Den svenska steriliseringspolitikens bakgrund bottnar i flera statliga projekt men förenas i en genomgående övertygelse om att det från politiskt håll går att rita ut ramarna för ”den normala människan”. Sverige blev första land i världen att slå upp dörrarna för ett rasbiologiskt institut 1922, ett säte med statliga pengar för att bedriva raspolitik på heltid - vilket man gjorde även efter andra världskrigets slut. Rashygien stod i centrum, samt den besatta tanken på att finna fysiska skillnader mellan olika ”folkslag”.

Det svenska folkhemmets grundare – Alva och Gunnar Myrdal – åtnjöt stort inflytande inte bara över det framväxande, moderna Sveriges form och innehåll, utan kanske framför allt för de strömningar och idéer som fick ränna fritt under ytan. I det tysta åtföljdes Folkhemmets ”befolkningspolitik” av ett indirekt rastänk där folkhemmet erbjöd lika mycket utbildning, hälsovård och abc-bostäder som indoktrinering och färdiga mallar av hur en svensk medborgare ser ut, uppför sig och vad den behöver.

På grund av statens goda vilja hävdades det länge från politiskt håll att betydande delar av den massterilisering som drabbade Sverige mellan 1934–75 skedde under ”frivilliga former”. Riksdagen införde den steriliseringslagstiftning som i stort fortfarande ligger fast i dag 1934. Kriterierna för en person som kunde komma att steriliseras var välskrivna men svävande: ”själslig rubbning”, ”risk för att överföra arvsanlag till sinnesslöhet eller sinnessjukdom till sin avkomma”. Intellektuellt omyndiga, med andra ord. De som, enligt folkhemmets oskrivna grundlag, inte tillförde folkmaterialet något önskvärt. Grupper som på grund av sin etniska, religiösa eller kulturella bakgrund utsattes för tvingad sterilisering var romer, prostituerade, homosexuella, samer och personer med funktionsnedsättning. Många lurades av läkare till att tro att ingreppet rörde sig om en enkel blindtarmsoperation. Inalles steriliserades över 60 000 människor, hälften under tvång. Merparten av de steriliserade var kvinnor, dels på grund av att sterilisering var ett krav efter en abort.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan tvångssteriliseringarna upphörde under sjuttiotalet, men kriterierna för byte av juridiskt kön följer alltjämt 1972 års skrivning. Nu försöker de borgerliga regeringspartierna att träffa en ny överenskommelse och såg förra veckan att nå ett genombrott. Men en detalj visar sig ha övervintrat från det svenska rastänkets storhetsperiod; steriliseringskravet kan komma att ligga kvar och i praktiken utgöra en risk för transsexuella personer som inte följer Socialdepartementets – lett av Kristdemokraterna –- bestämmelser för hur människor med bestämda könsidentiteter ska och bör uppföra sig.

En titt i den historiska backspegeln visar att Sveriges besatthet av kön, ras och indelningar av sociala grupper har varit en bärande del av politiken i flera sekel. När koloniala seglatser gjorde Sverige till ockupant av andra europeiska stater var det med övertygelsen om den vita rasen, och framförallt det svenska blodets överhöghet, i spetsen. När Sverige efter andra världskriget, då inte många längre öppet ville förknippas med rastänk och apartheid, fördjupade Sverige sin demokratiska rasism, där framförallt samer föll offer för en inrikespolitisk kontenta främst rest kring krav på samernas assimilering till ”det svenska samhället”.

Det är inte längre rasen som är det primära för Socialutskottet och i förlängningen för svenska staten; numera är det könet och behovet av att precisera någons tillhörighet. Svensk socialpolitik, där Kristdemokraterna är tungan på vågen, förblir likväl antingen svart eller vit. Men kärnfrågan kvarstår: varför måste den som korrigerar sitt kön steriliseras? Att inte fortare än kvickt avlägsna det skrivna och potentiella kravet på sterilisering för personer som av olika anledningar inte uppfyller de heterosexuella kriterierna för könstillhörighet är inte bara en skymf ovärdig en rättsstat - det är till på köpet ett brott mot mänskligheten.