Kalla krigets förlorare
Under december månad för 20 år sedan upplöstes Sovjetunionen, efter en maktkamp mellan Sovjetunionens president Mikhail Gorbatjov och ledarna för Ryssland, Ukraina och Vitryssland, som efter ett hemligt möte i Belavezja den 7 december officiellt förkunnat att Sovjetunionen upphört.
Att Gorbatjov underrättades efter sin amerikanske kollega, George Bush, gjorde honom inte mindre upprörd. Dragkampen kulminerade juldagen 1991, då Gorbatjov avgick i direktsändning och Bush meddelade världen att det Kalla kriget var över. Den Fria världens banerförare jublade: totalitarismens tidsålder var förbi. ”Det vi bevittnar är inte endast slutet på Kalla kriget, slutet på en viss historisk epok, utan slutet på historien som sådan”, förkunnade Francis Fukuyama i The end of history and the Last man (1992).
Människan hade nått slutmålet för sin ideologiska utveckling: den världsvida utbredningen av det marknadsekonomiska systemet och den västerländska liberala demokratin. Vänstern imploderade – och det oberoende av vilken inställning de skilda vänsterideologierna än hade haft till Sovjetunionen.
Företrädare för den frihetliga vänster som alltid kritiserat den auktoritära vänstern och förutspått dess fall tycktes snarast bli förvånade över att bli sannspådda och har hittills inte förmått formulera ett alternativ till kapitalismen, åtminstone inte bortom lokala initiativ till kooperativa lösningar och autonoma zoner.
Socialdemokratin blev förvirrad då självbilden som alternativ till kommunism och kapitalism syntes överspelad och har, med undantag för Latinamerika, ännu inte återhämtat sig. Att Håkan Juholt inte förmår formulera en vision bortom kravet på att alla ska ha mobiltäckning är symptomatiskt för socialdemokratins brist på politiska idéer. Att han i ett sms till Expressen tog tillbaka kravet som alltför långtgående illustrerar samma haveri.
Socialdemokratin tycks förlorad i en snårskog av inomsystemiska justeringar i en värld där politik omvandlats till förvaltningsteknologi och inte längre berör de fundamentala frågorna om villkoren för den mänskliga existensen.
Men också liberalismen och visionen om människans frihet i en öppen och demokratisk värld utan trångsynthet och gränser tycks ha gått förlorad.
Ett par veckor efter Berlinmurens fall restes en mur i San Diego, mellan USA och Mexiko. Därefter har muren byggts ut och sträcker sig i dag från Stilla havet till Arizona och vidare mot Texas. Byggandet ombesörjs av privata bolag, däribland israeliska Elbir som också bygger apartheidmuren mellan israeler och palestinier.
En mur mellan USA och Kanada är på väg. Som ville de demonstrera att de visst gör något för att skydda sina befolkningar bygger statsmakterna murar som aldrig förr: mellan Sydafrika och Zimbabwe, Indien och Pakistan, Bangladesh och Burma, Uzbekistan, Kirgizistan, och Turkmenistan, Thailand och Malaysia, Israel och Egypten, Brasilien och Paraguay, mellan EU:s kolonier i Nordafrika och Marocko och EU:s smarta murar mot öst uppförs som komplement till Frontex redan militariserade gränsbevakning.
Västvärldens murar är tänkta att skydda våra öppna samhällen men producerar istället en alltmer sluten och övervakad gemenskap som producerar rädslor för de främlingar som skulle hållas ute, men ständigt upptäcks mitt ibland oss. Detta tycks påskynda liberalismens omvandling till sin motsats, med kriminalisering av migration, låsta flyktingläger, tvångsavvisningar av barn, övervakningsprogram, åsiktsregistrering, undantagslagar, preventiva krig, legalisering av tortyr och nya krav på högre murar som endast tycks öka känslan av belägring.
Paradoxalt nog firar således den västvärld som vann det kalla kriget frihetens seger genom att stänga in sig och dess inhägnade demokratier blir inneslutna i sin egen provinsialism och självtillräcklighet.
<h2>Mattias Gardell är professor i religionsvetenskap och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>