Fria Tidningen

Privatisering av planeten

På måndag börjar klimattoppmötet i Sydafrika, men få tror att det blir några nya bindande åtaganden om utsläppsminskningar. Rikard Warlenius funderar över kopplingen mellan intresset för utsläppshandel och välfärdens privatisering. Blir marknadsmekanismerna FN:s enda klimatstrategi?

Krisen är inne på sitt tredje år och alla kända ekonomisk-politiska styrmedel har prövats: att låta banker falla och att rädda dem. Keynesianska storsatsningar och hårda nedskärningar. Att binda fallande valutor och att devalvera dem. Ingenting tycks bita.

Enligt Socialist Register, vars årliga nummer med artiklar av ledande marxister nyligen kom ut, är grundproblemet ett växande gap mellan utbud och efterfrågan. Decennier av nyliberal globalisering har ökat produktionen och sänkt priserna, men genom att betala så låga löner att den effektiva efterfrågan inte räcker till för att sälja alla grejer. Konsumtionen kunde tillfälligt hållas uppe genom att pracka på amerikanska låginkomsttagare lån de inte hade råd med (subprime), men den bubblan sprack som bekant 2008.

Under varje kris koras nästa högkonjunkturs segrare, och en nyckelfråga är nu i vilka sektorer en tillräckligt stark efterfrågan finns för att generera nya cykler av investeringar och vinster för det ständigt växande kapitalet. Ursula Huws menar att krisen 2008 innebar det verkliga genombrottet för en ny ackumulationsfas som inte grundar sig i produktion, utan i att stöpa om aktiviteter som redan utförs i offentlig sektor (vård, skola, omsorg) till standardiserade varor som kan bytas på en marknad.

Denna specifika form av kapitalackumulation utmärker sig genom att föremålet för exploatering är resultatet av forna tiders klasskamp i form av en skattefinansierad välfärdssektor. Det är alltså ett rent återtagande. Privatiseringar och upphandlingar är inget nytt i Sverige – faktum är att vi är världsledande på området – men Huws argumenterar för att det verkliga genombrottet på global front sker nu. I dagens instabila värld är det onekligen svårt att tänka sig en mer stabil efterfrågan än statens. Utan att nämna Koppargården är hennes resonemang högaktuellt i den svenska debatten.

Larry Lohmanns artikel i Socialist Register pekar ut en annan kandidat till nästa finansbubbla: krediter som ger innehavaren rätten släppa ut växthusgaser. Den privatiseringsdebatten, om själva livsbetingelserna på jorden, har ännu knappast nått offentligheten. Ändå har marknadslösningar varit huvudspåret i FN:s klimatförhandlingar ända sedan Kyoto 1997, och även om utsläppshandeln ännu inte har lyft ordentligt är tillväxtpotentialen enorm. Sveriges regering, som ett exempel, vill genomföra en tredjedel av våra utsläppsminskningar till 2020 genom utsläppshandel i stället för genom åtgärder i Sverige.

Men det är inte bara själva storleken som gör utsläppshandeln lukrativ. Något förvånande är det inte främst länder eller företag med höga utsläpp som nu köper utsläppskrediter, utan banker och finansinstitut. Orsaken är förstås att de tror sig kunna göra sköna spekulationsvinster.

Själva varan i utsläppshandeln är i regel ”uteblivna utsläpp”, mätt som avvikelser från ett referensscenario. Om ett kraftverk i Kina förväntas släppa ut X ton koldioxid under fem år, men genom en särskild investering bedöms kunna minska utsläppet till Y ton, kan krediter som ger rätt att släppa ut skillnaden mellan X och Y säljas till hugade spekulanter. I praktiken innebär det att ett kraftverk i till exempel Sverige kan fortsätta släppa ut som förut trots våra klimatmål.

Det låter kanske rimligt, men dessvärre publiceras nu en strid ström av undersökningar och rapporter om bristerna i detta system. De visar att uppemot hälften av projekten i utvecklingsländerna inte minskar utsläppen i utlovad omfattning. Ett exempel är en utvärdering från svenska Riksrevisionen, som drar slutsatsen att ”det är osäkert om projekten leder till reella utsläppsminskningar”.

Osäkerheten bäddar för turbulenta marknader som allvarligt kan störa verkliga och långsiktiga omställningsåtgärder. Amerikanska Jordens vänner varnar i en rapport för subprime carbon, medan Larry Lohmann går ännu längre: De värdepapper (collateralized debt obligations, CDO) som proppades fulla med ”giftiga” subprimelån bestod i grunden ändå av lån på riktiga hus. Men exakta beräkningar av 'uteblivna utsläpp' är inte möjliga att göra ens i princip. Själva omöjligheten i att verifiera krediterna och reglera marknaden ”ger företag en licens att trycka klimatpengar utan fruktan att bli uppdagade”, menar han. Grunden för en större och tommare finansbubbla än någonsin är därmed lagd.

Precis som i den offentliga sektorn bemöts kritik mot enskilda fall av fusk, korruption och dålig måluppfyllelse i utsläppshandeln med argumentet att systemet är nytt, att regelverket ska förbättras och kontrollen öka. Men i båda fallen har redan enorm möda lagts ned på reglering och kontroll, och någon gång måste därför frågan ställas mer principiellt: Tänk om bristerna inte kan åtgärdas, utan helt enkelt beror på att klimatsystemet och åldringsvården lämpar sig ytterst dåligt för att omvandlas till varor på en marknad? Tänk om det främsta syftet inte är att minska utsläppen respektive ge valfrihet i vården, utan att skapa nya lönsamma investeringsmöjligheter för det ständigt växande kapitalet?

På måndag inleds det sjuttonde klimattoppmötet, denna gång i sydafrikanska Durban. Allt står på spel. Utsläppen av växthusgaser har aldrig varit högre och klimatförändringarna aldrig mer påtagliga. Ändå är förväntningarna extremt nedskruvade. Mycket lite tyder på att nya bindande åtaganden om utsläppsminskningar kommer att ingås efter att Kyotoprotokollet löper ut om drygt ett år. Väldigt mycket tyder däremot på att utsläppshandeln överlever och vidareutvecklas.

Med andra ord kan marknadsmekanismerna snart vara FN:s enda klimatstrategi. Att det sammanfaller med ländernas ökande ovilja att binda sig för verkliga utsläppsminskningar är kanske inte så konstigt. Hoppet om en snabb och billig marknadsfix undergräver rimligen viljan att göra uppoffringar som faktiskt kan kosta.

Men om fixen är för bra för att vara sann – och mycket tyder på det – är vi illa ute. Hoppet för vår planet står i så fall inte till förhandlarna i Durban, utan till de rörelser som vuxit fram över hela världen detta märkliga år och som har tagit sig an uppgiften att sätta stopp för nyliberalismen: för att den sätter demokratin på undantag, privatiserar våra allmänningar, skapar arbetslöshet, hunger och extrema inkomstskillnader. Och för att den tycks vara på väg att sälja ut vår enda planet.

Fakta: 

Läs mer: 

Socialist Register 2012. The Crisis and the Left. Redigerad av Leo Panitch, Greg Albo & Vivek Chibber.

Annons

Rekommenderade artiklar

Lamt intresse för klimattoppmötet

Roxettes turnéprogram – lika intressant som klimattoppmötet? Det verkar nästan så. Fria har gått igenom mediernas webbrapportering av klimattoppmötet i Durban och hittills ser det tunt ut.

Fria Tidningen

Inspirerande kamp för en global rättvisa

– Inspiration världen är ett forum där flera organisationer och folkhögskolor samarbetar, i år för att lyfta fram klimaträttvisa och hållbara alternativ. Mycket är inspirerat av folkrörelsen i Syd och självklart även av vår egen tradition i Sverige. Tanken är att visa på folkets egna alternativ till hur vi kan få en annan samhällsutveckling i Sverige och i världen, berättar Marcus Malm, vikarierande föreningssekreterare på Latinamerikagrupperna.

Stockholms Fria

Socker med besk eftersmak

I en utställning om svenskarnas relation till sockret saknas det postkoloniala perspektivet, skriver Sarah Olsson.

Fria Tidningen

© 2014 Fria.Nu