Permanent undantagstillstånd för flyktingar i Calais | Fria.Nu

Fördjupning


Olof Ohlson
Fria Tidningen

Permanent undantagstillstånd för flyktingar i Calais

”Mina fingeravtryck är i Italien”, säger en. ”De har mina fingrar i Sverige”, säger en annan. ”Mina fingrar är i Grekland”, berättar en tredje. Fria tidningen har besökt Calais på den franska nordvästkusten och träffat migranter som samlas där i hopp om att ta sig över till andra sidan engelska kanalen i jakten på ett bättre liv.

De papperslösa migranterna som befinner sig i Calais samlas här i de flesta fall för att ta sig över till England via Dover-Calaisfärjorna i hamnen om natten. Somliga är här för att det i Calais delas ut mat och mediciner i väntan på asylbesked från franska myndigheter, andra för att fortsätta över den engelska kanalen. 

I England hägrar en svart arbetsmarknad och de ”irreguljära” migranterna fyller en central funktion som lågavlönad arbetskraft utanför fackförbund och kollektivavtal för västeuropeiskt kapital.

Men väl i Calais lyckat inte alla ta sig över och här har de hamnat i en slags byråkratisk limbo. De lever i misär mitt bland stadens vanliga invånare, fångade i ett ljusskyggt och rättslöst kryphål mellan juridiska klassifikationer av behörig flykting eller illegal.

Inne i det inhägnade matutdelningsområdet på Rue de Moscou nere i hamnområdet, som mest påminner om ett fängelses rastgård, har migranterna ett andningshål från polisgripanden och platsen är en samlingspunkt för att träffa nytillkomna eller se vilka som lyckades ta sig över under den gångna natten. Utdelningarna sker av de franska hjälporganisationerna La belle etoile och Salam som delat upp lunch och middag sinsemellan och turas om att distribuera frukost varannan dag. Minuterna innan utdelningen ska ta vid dyker grupper av kringströvande migranter upp från sidogatorna i den kalla Calaisvinden och hälsar vänligt på varandra.

Här berättar Rian, 27 år och från Teheran att han spenderat två år i Europa sedan han deltog i den så kallade Gröna revolutionen i Iran 2009. Nu riskerar han fem år i fängelse om han återvänder. Hemma studerade Rian till filmregissör, hans ”fingeravtryck är tagna i Frankrike” och han har väntat i sex månader på ett besked efter att han fyllde i asylansökan här. Fingeravtrycken tar polisen för att säkerhetsställa ankomstland inom Europa för migranterna i enlighet med Dublinförordningen som gör gällande att det är i det första landet som migranter anländer till där som de också ska ansöka om asyl i. En praxis som har kollapsat då nästan alla anländer via Grekland, Italien eller Spanien och förhållandena för migranter i Grekland anses så usla att de inte längre anses säkert att bli tillbakaskickad dit. Rian vill inte heller stanna i Frankrike, helst vill han till Finland, av Calais har han fått nog av att behöva sova i tomma hus och övergivna fabrikslokaler, ute i tält eller bara på gatan.

– Polisen kommer varje kväll och morgon, berättar Rian.

De senaste 24 timmarna spenderade han på polisstationen, för vad han själv beskriver som ”ingenting”. Kanske en träffande beskrivning för det enorma och påkostade pådrag de franska myndigheterna har för flyktingarna i Calais med fyra olika aktiva polisenheter: lokala, nationella, gräns- och insatspolisen. De senare står för de flesta räder och gripanden, då migranter förs till polisstationen i Coquelle som även rymmer ett flyktingförvar, men de flesta gripanden görs med syfte att dokumentera de papperslösa.

Deras fingeravtryck tas och de registreras, sedan tar polisen kontakt med enheter i andra länder för att se om personen har dokumenterats där och om så är fallet sker eventuellt en förflyttning dit. Allra oftast släpps de gripna strax efter att fingeravtrycken tagits och kollats.

För migranterna är de ständiga polisräderna om natten och morgonen normaliserade i vardagen, få är särskilt rädda för att gripas, det ingår i själva proceduren att vara migrant i Calais och polisens vardagstrakasserier har blivit helt införlivade i den dagliga rutinen. När mörkret faller börjar polisbilarna cirkulera kring Calais centrala stadsparker och i gryningen tar de sig till det största provisoriska boendet inuti en övertagen fabrikslokal på Rue des 4 Coins för att kontrollera att alla på plats har sina papper i ordning.

– Grekland är inte humant, säger Majod som tillbringat tre veckor i Calais och sju månader totalt i Europa.

Först satt han i ett flyktingförvar utanför Aten i två månader, tog sig vidare till Tyskland där polisen gjorde konstanta arresteringar, sedan vidare till Nederländerna där papperslösa riskerar upp till ett års fängelse för att vistas illegalt i landet, och sedan till Belgien där han inte fick någon medicin som han behöver. Majod har skadat ett ben och går på kryckor, på frågan vart han bor gestikulerar han mot gatan där vi sitter och säger uppgivet: ”Nu ser du mitt hem.”

Flyktingskap och asylsökande i Europa har för många kommit att bli en odyssé runt om kontinenten i jakt efter trygghet och ett hem. Ett kringfarande liv på väg från krig eller fattigdom, mot asyl eller en svart arbetsmarknad. Men för många blir det undantagstillstånd flyktingskapet borde vara istället permanent. Något den franska kuststaden Calais kommit att förkroppsliga.

Staden är full av övergivna fabrikslokaler varav flera har blivit till provisoriska migrantboenden. I juni revs ett av de största på Rue Descartes mitt i centrala Calais, men nu har ett lika stort fabrikskomplex kommit att inhysa upp till ett fyrtiotal främst afrikanska migranter (det på Rue des 4 Coins), på endast ett par minuters gångavstånd från tågstationen och borgmästarens kontor.

Den stora tomma lokalen och byggnadsklustret den ingår i, som sträcker sig över flera nergångna bostadshus, ser från utsidan inte ut att innehålla skymten till liv. Men snirklar man sig uppför fallfärdiga trappor och klättrar genom söndriga fönster når man ett flertal sovsalar där olika nationaliteter huserar; palestinier, somalier, sudaneser, eritreaner, med flera.

Här, på en av bakgårdarna, berättar Mohammed Miguel från Basra i Libyen uppgivet om sin europeiska erfarenhet.

– Det har varit en tuff och komplicerad tid, säger Mohammed.

Hans fingeravtryck är tagna i Sverige, där han bodde ett tag, men efter att han hörde om en migrant som blev deporterad tillbaka till Libyen och avrättad av Gadaffiregimen blev han rädd att samma öde skulle drabba honom själv och beslöt sig för att ta sig till England. Väl gripen i London ville Sverige inte ta emot honom igen och istället skickades Mohammed till Frankrike och Calais.

– Varför skickade de mig hit? frågar han sig.

– Jag ville inte hit och de ger mig ingenting, jag har inga fingeravtryck här. 

Flyktingsituationen i Calais tycker han är mycket svår och inhuman, alla polisarresteringar, osäkerheten och rotlösheten har lett till att han känner en konstant stress och nu behöver medicinering. Han har totalt spenderat fem år i Europa, är nu arbetslös och har förlorat kontrollen över sin situation. Han befinner sig i ett land han inte vill vara i och inte kan ta sig vidare ifrån. Situationen i Libyen, där han läste journalistik, är han inte så hoppfull inför.

– Det kommer ta tid, nu är alla grupper beväpnade, säger Mohammed.

De personliga trauman det illegala flyktingskapet innebär är svårt att överskatta. Fientligheten från polis och myndigheter är påtaglig. I Calais är migranterna ständigt jagade av polisen, vilket leder en del till att bo långt utanför staden gömda i snåriga taggbuskage som sträcker sig ut längsmed stränderna.

Få berättar om polisbrutalitet, det sker någon gång när man blivit gripen ett par nätter i rad vid försöken att komma på lastbilarna till färjan eller om man stöter på en särskilt hårdförd polispatrull, annars är trakasserierna mer införlivade i en lågintensiv byråkratisk bevakning och dokumentation. Till och från rivs något av de större hemmen där migranterna bor, men strax dyker ett annat upp.

Det är olagligt att hjälpa migranter i Calais, bestraffningen är böter eller kortare fängelsestraff. Aktivistgruppen Calais migrant solidarity, som arbetar för att förbättra migranternas situation på plats, är därför ingen registrerad organisation utan ett löst sammanhängande nätverk av likasinnade individer, och vill hålla sig anonyma. De är starkt kritiska till den europeiska flytingbyråkratins konsekvenser där de menar migranter kommer i kläm.

– Dublinförordningen fungerar inte utan leder till att polisen ständigt tar fingeravtryck och försöker få migranter utbytta till andra länder. Folk vill till de ställen de har någon länk till, familj, jobbmöjligheter eller till de gamla kolonialländerna där språket fortfarande binder samman.

Calais migrant solidarity fungerar i praktiken som en underorganisation till den internationella aktivistorganisationen No borders som kämpar mot nationsgränser. I Calais fungerar de både som en politisk aktionsgrupp och som underjordisk välgörenhetsorganisation, huvudmålet är ett stopp på arresteringarna av migranter. Trots det har en säregen samexistens med polisen kommit till över åren de verkat i staden. När polisen grep en familj med småbarn som inte får vistas i flyktingförvar men skulle deporteras först två veckor senare ringde polisen upp aktivisterna och bad dem om hjälp till att finna ett boende åt familjen.

På matutdelningsområdet är det lagligt för de godkända hjälporganisationerna att dela ut mat tre gånger om dagen och FN:s flyktingorgan UNCHR tillsammans med den franska organisationen France terre d´asile hjälper ungdomar som är särkilt utsatta för smugglare, pedofiler och tryck från släktingar i hemländerna att skicka hem pengar till de familjemedlemmar som skuldsatt sig för att finansiera deras resa. Sarah Ahmed på UNHCR erbjuder juridisk rådgivning för de som vill söka asyl i Frankrike samt lär ut om de rättigheter migranter i teorin har rätt att kräva under sin vistelse men som sällan materialiserar sig i praktiken på Calais kalla, blåsiga gator.

Roger Jean Francois från France terre d´asile, uppskattar antalet migranter i Calaisområdet till uppemot 600, men antalet varierar varje vecka. 10–15 barn tros vara här för tillfället. Det är mycket sällan det anländer ensamkommande kvinnor, nästan alla migranter är män. Jean Froncois ser skuldsättning och pressen hemifrån att sända hem pengar som ett av de största problemen som leder till stress och psykisk ohälsa.

Väl i Calais finns inte alternativet att vända tillbaka, hur svår den sista biten över till England än må vara. För polisen i sin tur sinar aldrig mängden gripanden och så fortsätter den märkliga cykeln som blivit till vardag i Calais. Det är svårt att se vem som är vinnare på situationen men vilka som är förlorarna är allt för uppenbart.

Välfärdssamhället har kommit att vända bort blicken när denna Europas nya underjordiska klass hamnar i hemlöshet, fysisk- och psykisk ohälsa samt beroendesituation till människosmugglare. Varför har de västerländska demokratierna blivit så exkluderande? Och varför har vi kringgått principen om allas lika värde för att etablera skilda lagar för folk som lever sina liv här mitt ibland oss?

Att hävda migranters rättigheter har kommit att betraktas som ett politiskt självmord i ett Europa där lättnavigerad vi-och-dem-retorik och xenofobi förvandlats till en motorväg mot parlamentsmandat. Det paradoxala är att den mest utsatta grupp människor som lever här utmålas som det största hotet mot välfärden.

I själva verket fyller de en central ekonomisk funktion i västvärlden. Den som lågavlönad arbetskraft, utanför fackförbund och kollektivavtal, som i fruktindustrin i Italien och Spanien, i byggindustrin runt omkring Västeuropa och som svart städhjälp i London och Sverige. Deras illegala status resulterar i att lönerna hålls nere, deras rättigheter utraderas och på gatorna i Calais har en innerstadsapartheid vuxit fram.

Borgmästaren i Calais avböjer att medverka i en intervju och vill överhuvudtaget inte kommentera situationen. Istället hänvisar han till hjälporganisationerna La belle etoile och Salam, och på så sätt avpolitiseras migranternas situation. Den yttersta konsekvensen av den maskinella flyktingpolitiken i Calais såväl som runt om i Europa är etablerandet av en apartheidsituation med lagar som ger sämre levnadsstandard för människor med annan hudfärg än vit.

Deras misär är systematiserad, institutionaliserad och inte att förglömma också lagfäst. Själva termen illegal invandrare behövs för att dehumanisera, det är genom själva klassifikationen som all brutalitet och allt lidande gruppen får uthärda normaliseras och distanseras. Utan rättigheter iklär de sig de roller på arbetsmarknaden vi själva inte vill ha, om de alls är lyckligt lottade nog att komma så långt på sin färd. De flesta blir kvar i månader och år i en slags evig transporthall i europeiska hamnar, flyktingförvar, och matutdelningar i innerstäders ljusskygga vrår.

I ett av skrymslena inuti de övergivna fabrikslokalerna på Rue des 4 Coins, som bland migranterna kommit att kallas för Africa house, träffar jag Aron, 29 år, som spenderat ett helt år i Calais, Babiker Khaled Ashmed, 39 år, och Abdullah Rida, 27 år, som båda vistats sju månader i staden. Alla tre är från Darfur i Sudan. Aron säger att det är ungefär 30 procents chans att få uppehållstillstånd i Frankrike om man kommer från Darfur, men om man anländer som papperslös kan det vara svårt att övertyga myndigheterna om var man kommer ifrån.

Babiker Khaled har ansökt om asyl här och väntar på besked, under tiden erbjuds han ett rum, lite pengar och franskautbildning. Han bor i Cologne och är nu under ett par dagar i Calais för att hjälpa andra landsmän som kommit hit. Abdullah i sin tur har ingen önskan att ta sig över till England, han kommer närmast från Paris och tycker om att Calais är ett lugnare ställe även om polisen väcker en tidigt om mornarna.

– Här är det enkelt att få ett jobb inom byggsektorn, säger han.

Polisen kommer klockan sju på morgonen och griper de som inte har några papper. De flesta släpps fria igen före lunch, och resten av dagen spenderar migranterna under sina filtar för att hålla värmen uppe, vid lunch och middagstid samlas de vid matutdelningen och umgås däremellan i stadens parker. En del nyanlända försöker varje natt att ta sig över gränsen med lastbilarna, andra som Abdullah söker svartjobb på plats.

Åt migranternas situation i Calais skakar Abdullah på huvudet och säger att inte ens hemma lever folk under sådana här omständigheter och syftar på den söndriga och mörka vindsvåning där ett tiotal sudaneser från Darfur ligger och trängs under små filtar. Ute regnar och blåser det och fönstren i byggnaden är utblåsta.

Tillbaka vid matutdelningen berättas det om att folk lyckats ta sig över tre dagar i rad nu. Det gäller att ha tur och undvika hundarna. Någon får ett telefonsamtal från en annan som befinner sig i London och svär avundsjukt. Men det cirkulerar också rykten om att en migrant tog sitt liv kvällen innan genom att hoppa från en bro. Hur många migranter som stryker med i trafikolyckor, tar sina liv när deras situation känns alltför hopplös eller drunknar i desperata försök att simma över engelska kanalen vet ingen.

Aron betonar vikten av att försöka hålla humöret uppe. Man måste fortsätta vara glad och kämpa. Redan efter något dygn mottags jag som en vän och det insisteras på att jag ska äta tillsammans med Aron och de andra på matutdelningen, servetter erbjuds, te hämtas, och var gång Africa house besöks ges rundturer. Det är en revolutionerande insikt att det här, det är helt vanliga människor, vars livsöden kommit att innehålla extrema förhållanden i sökandet efter ett nytt mera värdigt liv.

Ska någon placeras i flyktingförvar och utvisas i natt? Får någon annan ett beviljat visum? Hur ska de försöka ta sig över nästa gång? Kanske i bagageluckan på en bil eller fastklämda under en lastbil eller simma genom de starka strömmarna och höga vågorna? Och var ska de sova, vem kommer vintern att knäcka?

Några få ideellt arbetande organisationer kämpar i motvind på Calais gator för vad som för tillfället mest handlar om lindring och plåster på såren av en politiskt orkestrerad misär.

Fakta: 

Irreguljära migranter (ofta kallade för illegala invandrare eller papperslösa) uppskattas i Sverige vara kring 25 000–50 000 personer.

Irreguljära migranter är personer som av olika anledningar vistas i ett land utan tillstånd. FN har beräknat att det finns ungefär 30–40 miljoner irreguljära migranter i världen. Av dem beräknas 1,9–3,8 miljoner befinna sig inom EU.

Det sammanlagda antalet irreguljära migranter motsvarar mellan 15–20 procent av världens migranter.

Källa: migrationsinfo.se

Annons

Rekommenderade artiklar

”Sverige är definitivt inget föregångsland”

Sju år efter att Sveriges riksdag slog fast att fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter ska genomsyra handelspolitiken står målet om ökad export ännu över andra hänsyn. Men det är naivt att tro att ideal och intressen aldrig står i konflikt bara för att Sverige inte är en stormakt, menar Magnus Walan från Diakonia.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu