Ett långfinger åt patriarkatet | Fria.Nu

Recension


Fria Tidningen

Ett långfinger åt patriarkatet

Jag är full av jobbiga känslor men också förväntningar när jag slår upp antologin Ätstört. Det här angår mig så in i helvete. Det här angår oss alla så in i helvete. För alla har vi på ett eller annat sätt varit i kontakt med ätstörningar. Vi lever i ett ätstört samhälle.

Just detta är en stor poäng i denna mycket välkomna bok: att flytta den ätstörda människan från den isolerade sjukdomsön till det större samhällets sammanhang. Gemensamt för alla texterna är att de vill avindividualisera och politisera ätstörningar. För det är naivt att tro att anorektiker är duktiga flickor som inte har fattat att H&M-affischerna är retuscherade och därför försöker leva upp till skiten. Det är så mycket mer komplext. Det handlar om normer, normer, normer, och kan drabba vem som helst som inte känner sig hemma i samhället.

Ätstörningar drabbar den vars kropp i någon mening avviker från normkroppen, som kvinnor, bögar, arbetarklassen, icke-vita, transpersoner. Dessa kroppar framstår som mer kroppsliga än de kroppar som görs normala, och direktivet blir att de måste disciplineras.

Men det finns samtidigt, precis som redaktörerna Maria Ahlsdotter, Mika Nielsen och Hanna Hannes Hård skriver i förordet, ett subversivt drag i den ätstörda handlingen. Matkrånglet är också ett uttryck för ilska, protest, revolt. Det självdestruktiva beteendet är ett sätt för mig att ta makten över min kropp, bestämma över den, inte låta andra göra det.

När jag svälter och spyr bort min kvinnligt kodade kroppslighet, när jag tar detta för långt, så är det förstås ett stort långfinger åt patriarkatet och heteronormen. Men tyvärr blir det självdestruktiva upproret i första hand livsfarligt för upprorsmakaren själv.

En anorektisk kropp vill motstånd men är för svag för att utföra det.

Antologiformens förtjänst är förstås att den kan ge många olika perspektiv och tolkningar, vilket här nyanserar de enkelspåriga och fördomsfulla förklaringsmodeller för ätstörningar som vi annars får via medier, läkare och annan ”expertis”. Ulrika Dahls superfemmeiga och läckra ”Finn fem(me) fel”, vars feta innehåll korresponderar genialt med dess kladdiga form och resulterar i en politiskt-litterär kakmassa, träffar mig rakt i solarplexus och får mig att vilja dansa.

Hennes text är ett motstånd mot det som tycks vara kärnan i mångas ätstörningar: ”Jag Ska Inte Vara Kåt”, ”Jag Ska Inte Längre Vilja”. Här släpps det skamliga begäret istället löst i hela dess vildsinta hunger.

Jag faller också för Tova Gerges och Maria Margareta Österholms ”Benrangel och genuskrångel”, om litteraturens självdestruktiva flickor som den fina kritiken brukar rynka på näsan åt. Det intressanta är att dessa böcker som handlar om kroppar som ”gör fel” också blir textkroppar som ”gör fel”; de ätstörda flickorna stör självaste litteraturen, dess patriarkala och heteronormativa premisser.

Se också Maria Lönns mycket intressanta och lärorika ”Hejda dina begär” om hur det slanka skönhetsidealet hänger samman med rasistiska, sexistiska och klassbundna strukturer, där vita smala medelklasskroppar är överordnade stora svarta arbetarklasskroppar. Önskan om den smala kroppen är således längtan efter priviligierad vithet.

En annan stor förtjänst med boken är att de ätstörda själva får komma till tals som aktiva subjekt, inte passiva offer. Och tonen är ofta väldigt personlig, öppen och generös, den berör. Missa inte Anna Jörgensdotters text om anorexi, Mika Nielsens om bulimi och Lotti Törnros text om att vara tjock och fettaktivist.

Det handlar förstås om att ta bort skammen, dela erfarenheter, medvetandegöra. Om det personliga som politiskt.

Är det något jag saknar så är det en text om hur ätstörningar kan hänga samman med andra självskadebeteenden och sjukdomar där kvinnor likaså är överrepresenterade, till exempel borderline. Men det är en randanmärkning och bör framför allt uppmuntra till fortsatt reflektion.

Jag är djupt tacksam över att den här boken har skrivits och getts ut. För er som jobbar med människor med ätstörningar är den ett måste. Ta dessa berättelser som utgångspunkt för ert arbete. Ätstörningar handlar inte om duktiga flickor, skönhetsideal och mat. Punkt. Det handlar om begär och vilja, sexuell som politisk. Det handlar om att känna och vilja så mycket men samtidigt begränsa sig själv totalt, eller rättare sagt: begränsas totalt av samhällsstrukturerna.

Och förresten, sluta skuldbelägg de duktiga flickorna. Det är inget fel på oss. Ge oss istället utrymme att vara duktiga. Låt oss ta plats med hela vår kropp.

Fakta: 

<h2><em>Ätstört. En antologi <br>om ätstörningar, <br>fett, mat och makt<br></em>Redaktörer: <br>Maria Ahlsdotter, <br>Mika Nielsen och <br>Hanna Hannes Hård<br>Förlag: ETC</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Man måste inte carpa jämt

Recension

Det är inte organiserat och tillrättalagt kaos, utan det är bara kaos ­– färgglatt och sprudlande av liv och energi, skriver Rojin Petrow.

Fria Tidningen

Lättläst roman i kärlekens tecken

Recension

Älska Vingåker är en lättläst och underhållande berättelse som ibland vill lite för mycket, skriver recensenten Amanda Gräns.

Landets Fria

© 2017 Fria.Nu