Scenrummet består av ett kyligt, antiseptiskt kontor med pärmar, skrivbord och arkivskåp. Tanken är inte dum, Tranströmers poesi utspelar sig ju ofta i en grå vardag som plötsligt bryts av drömmar, insikter eller uppenbarelser gestaltade i hisnande oväntade metaforer. På detta kontor finns fyra människor, kallade Författaren, Översättaren, Den okände och Den unga. De plockar med pärmar eller datorer ibland, men framför allt talar de i Tranströmers ord och meningar, alltså kortare bitar ur hans dikter, brev eller självbiografiska texter som har klippts och satts ihop till nya sammanhang.

Regissören och manusförfattaren Mia Winge har inte direkt försökt skapa någon handling och Tranströmerreplikerna blir monologer mer än dialoger. Det tycks inte finnas någon koppling mellan vad som sägs och den sceniska handlingen, det handlar om två parallella spår. Ett sådant grepp kan fungera om det istället uppstår en intressant spänning mellan ord och handling, men så blir det sällan här. Då och då får figurerna vredesutbrott, eller faller ihop, eller tittar i taket, eller gör något annat, utan att det tycks ha något samband med vare sig texten eller den sceniska handlingen. Man får en aning av kontorsarbetare som längtar bort, men känsloutbrotten känns mer som tomt effektsökeri. Några gånger blir det spännande, som när Den okände (Ulf Eklund) säger ett par kärleksdikter i lågmäld direktkontakt med publiken. Plötsligt faller allt på plats och vi förstår vad Tranströmer (och skådespelarna) vill ha sagt.

Dramaturgiskt var detta alltså inget lyckat grepp. Då hjälps det inte att skådespelarna gör vad de ska och att Tranströmers ord är lika fantastiska som vanligt. Det går säkert att göra riktigt bra scenversioner av Tranströmers texter. Men tills det lyckas går jag hellre på en vanlig hederlig poesiuppläsning istället.