Politikerna i riksdag och regering verkar dock helt ha missat debatten och ser fortfarande mest problem med att lämna tillväxtsamhället. Lämnar vi tillväxtsamhället måste de ju på allvar börja prioritera och fördela om resurser. Då går det inte längre att ge mer och mer till fler och fler år efter år utan att ta från någon annan väljargrupp. Med några få miljöpartister som undantag (en klar minoritet i partiets riksdagsgrupp) klamrar sig dock beslutsfattarna, mot vetenskapens slutsatser, fast vid tekniklösningen. Den lösningen som innebär att våra prylar inom mindre än fyrtio år ska förbruka mindre än 1% av dagens resurser.

Men utanför de beslutande församlingarna har diskussionen gått längre och inriktat sig på hur ett samhälle utan ekonomisk tillväxt kan se ut. Egentligen finns det bara en väg att gå: att producera och konsumera mindre. Att inte använda teknikutvecklingen till att allt mer effektivt tömma jorden på dess begränsade resurser, utan istället jobba mindre.

Kör vi på dagens arbetslinje kommer det att innebära massarbetslöshet och allt fler ekonomier som kraschar eftersom allt färre jobb kommer att behövas för det som ska produceras. Då är dagens ekonomiska kriser bara början på något mycket större. Men att köra på som idag, med 40 timmars arbetsvecka, 46–47 veckor om året i 40–45 år är ingen naturlag. Istället bör vi radikalt minska hur mycket vi arbetar och dela både på ledigheten och på de resurser som produceras.

Det kan vi göra på två sätt. Antingen låter vi staten detaljstyra våra liv. Bestämma hur mycket vi ska jobba och fördela resurser till dem som gör det som staten tycker är rätt. Då kan vi diskutera om det är sex timmars arbetsdag, 32-timmarsvecka, friår, tidig pension, barntid och allt annat som fyndiga politiker kan hitta på, som är bäst för att minska arbetandet. Det kan säkert bli bra för dem som passar in i politikernas mallar. Men många andra får räkna med att fortsätta jagas av arbetsförnedringen och förskräcklighetskassan och placeras i framtidens motsvarighet till Fas tre. Namnet på åtgärden kommer förstås variera, men innebörden blir densamma. Gör rätt för dig på våra villkor.

Eller så tror vi på att folk själva kan forma sina liv, på att folk kan och vill ta ansvar. Gör vi det så beslutar inte staten hur folk ska jobba, men den fördelar resurserna rättvist och villkorslöst. En medborgarlön, basinkomst eller negativ skatt kombinerad med ett lönetak skulle på det sättet inte bara kunna rädda planeten från överkonsumtion, den skulle också ge alla kreativa människor möjlighet att frigöra sig från staten och kapitalet.

När dagens ekonomiska system kommer allt närmare kollaps är det dags att våga tänka nytt. Inte bara på ytan, inte bara i benämningarna, utan på riktigt. Det är dags för ett ekonomiskt system som både förhindrar rovdriften av planeten och fördelar resurserna rättvist utan att vara förtryckande. Medborgarlön är den vanliga benämningen på lösningen, men basinkomst eller negativ skatt är inte några dåliga alternativ.