Men det är klart,sedan Sovjetunionens fall har kapitalismen varit den dominerande doktrinen. Segraren skriver historien och i det här fallet tycks segrarna ha fått oss att tro att kapitalismen är den enda vägen.

Ett exempel på hur tabubelagt det är att kritisera kapitalismen fick jag när jag för ett par år sedan träffade Miljöpartiets ekonomiske talesperson Mikaela Valtersson. Jag frågade henne om inte medborgarlön skulle kunna vara ett bra sätt att låta de samhälleliga vinster som uppstår genom historisk vunnen produktivitetsutveckling komma alla till godo. Valtersson sa då att ett sådant påstående ville hon inte ens svara på, eftersom jag enligt henne resonerade som en kommunist.

Det är en form av guilt by association som tyvärr är vanligt förekommande och som lägger locket på i den politiska debatten.

Den största och allvarligaste missuppfattningen är enligt mig sammanblandningen av begreppen ”kapitalism” och ”marknadsekonomi” som delvis är väsenskilda. Kärnan i kapitalismen är det privata ägandet (i motsatts till kooperativt eller statligt ägande) av produktionsmedel samt vinstmaximering. Marknadsekonomins kärna är däremot att fri konkurrens råder och att priset på varor och tjänster sätts genom utbud och efterfrågan (i motsats till att en central regering kontrollerar priset). Framför allt är det storföretagens strävan efter vinstmaximering som ofta står i konflikt med konsumenter och småproducenters strävan efter fri konkurrens.

I dagens ekonomiska system kan vi se hur våra regelverk tillåter och uppmuntrar extrema exempel av kapitalism så som privatisering av grundläggande samhällsfunktioner (så som skolväsendet). Eller att enorma vinster tillåts plockas ut på direkt samhällsskadliga verksamheter så som valutaspekulation.

Samtidigt undergrävs grundläggande marknadsekonomiska principer genom till exempel EU:s och USA:s enorma jordbrukssubventioner (som givetvis påverkar priset på våra matvaror och snedvrider konkurrensen). Inom flera grundläggande, viktiga marknader har konkurrensen tillåtits bli så svag att ett fåtal aktörer har skapat ett slags oligopol. Så som bankmarknaden, där 4 banker har 75 procent av marknadsandelarna på den svenska inlåningsmarknaden. Eller livsmedelsindustrin där Konkurrensverket senast den 28 april rapporterade att ett fåtal storföretag dominerar marknaden.

Om sociala värden skulle få gå före egoism och girighet skulle kapitalismens strävan ofta tvingas stå undan för en verkligt fri marknad. Det skulle kunna innebära striktare regler för ökad transparens, men mot missledande reklam, mot att stora företag köper upp små eller mot att företag bedriver miljöskadlig verksamhet som minskar möjligheter att bedriva verksamheter i de områden som drabbas. De skulle också kunna innebära minskad byråkrati och enklare regler för lokala småföretag eftersom dessa bidrar till en mångfald och dessutom ofta bedriver verksamheter som konsumenterna har en bättre insyn i.

I den kapitalism som har växt fram verkar det finnas en inbyggd strävan efter centralisering och maktmonopol som ligger ideologiskt närmare kommunistisk diktatur än idén om marknadsekonomi. Därför borde det vara självklart för alla som definierar sig som allt mellan frihetlig vänster och socialliberal att ta ställning mot kapitalismen men för marknadsekonomi på människans och naturens villkor.

Tyvärr verkar det vara svårt för dem som växt upp med ”kommunistspöket” att inse att kapitalismen inte är vägen till frihet. Därför vågar de inte stå upp till marknadens försvar mot kapitalismen.

Men en ny generation vuxna som föddes efter kalla krigets tid är på väg in på arbetsmarknaden och in i maktens korridorer. Om de klarar av att tänka större än sina föräldrar kanske de vågar verka för en ekonomi bortom kommunism eller kapitalism.