Den globala rättviserörelsen är inte död | Fria.Nu

Fördjupning


Magnus Wennerhag
Fria Tidningen

Den globala rättviserörelsen är inte död

Vad hände med den globala rättviserörelsen och globaliseringskritiken efter demonstrationerna och våldet i samband med EU-toppmötet i Göteborg för tio år sedan? Innebar mediarapporteringen och den hätska debatt som följde att rörelsen kom av sig? Rörelseforskaren Magnus Wennerhag gör en kritisk granskning av Göteborgshändelsernas betydelse för svensk politik, och menar att globaliseringsprotesternas utveckling sedan dess snarare bör förstås utifrån mer övergripande skeenden utanför Sveriges gränser.

Få demonstrationer har i Sveriges under senare årtionden ådragit sig så mycket intresse och orsakat sådan het politisk diskussion som de protester som genomfördes under tre varma junidagar år 2001 i Göteborg, i samband med det EU-toppmöte som hölls i staden. Överlag skulle man till och med kunna hävda att det finns få enskilda politiska manifestationer som har satt ett sådant, nästintill mytiskt, avtryck i den svenska moderna historien sedan den allmänna rösträtten genomfördes.

Om man talar om andra demonstrationer som fått en våldsam upplösning och påverkat samhällsdebatten, kommer man i övrigt att tänka på händelserna i Ådalen 1931, då fem demonstrerande arbetare sköts till döds av militär. I viss mån skulle man även kunna se Båstadskravallerna 1968, i samband med en tennismatch mellan Sverige och den dåvarande apartheidstaten Rhodesia, som ytterligare ett tillfälle när en frambrytande rörelse blev föremål för en intensiv debatt.

Liksom Göteborgshändelserna skapade skeendena i samband med dessa två demonstrationer skarpa polariseringar i den politiska debatten, och i deras följd kom statliga utredningar och lagförändringar samt en diskussion om vems tolkningsföreträde som skulle gälla för att förstå vad som verkligen hände. ”Ådalen 31” blev – bland annat – en symbol för hur Sverige valde samförståndets väg för att lösa ”arbetarfrågan”, vilket årtionden framöver kom att ge legitimitet åt den socialdemokratiska arbetarrörelsens strategier och politiska program. Båstadskravallerna blev, om än inte lika framträdande, en symbol för hur ”sextioåtta” kom till Sverige och drog med en ungdomsgeneration i protester mot vad som upplevdes som den tidens hierarkiska, konformistiska och avpolitiserade samhälle.

Det som konstituerar en myt eller en symbolisk begivenhet är sällan det som faktiskt hände, utan snarare de tolkningar av en bredare utveckling som omger det konkreta händelseförloppet. Utan att förringa fakta och detaljer kring dessa manifestationer blir det därför minst lika viktigt att försöka greppa det större sammanhang som de enskilda händelserna tolkades och kan förstås utifrån. När det gäller Göteborgshändelserna bör dessa i synnerhet förstås utifrån de mer övergripande, gränsöverskridande förändringar av politik och ekonomi som präglar vår värld. Men man bör ändå fråga sig vilken direkt betydelse som Göteborgshändelserna hade: både för svensk politik i allmänhet och för den rörelse som manifesterade sig under dessa dagar.

Att det finns ett behov av att upphöja Göteborgshändelsernas betydelse blir i dessa dagar, i samband med tioårsdagen, väldigt tydligt. Detta gäller de som deltog i demonstrationerna eller sympatiserade med de politiska krav som framfördes, såväl som dem som i toppmötesprotesterna enbart såg sina politiska motståndare. I Göteborg samlas återigen aktivister och rörelser för att utifrån tioårsdagen ”formulera vår gemensamma historieskrivning över de tio åren som gått” och med detta som avstamp diskutera strategier för framtiden.

Högertankesmedjan Timbro bjuder å sin sida i Stockholm in till ett lanseringsseminarium av en ny pamflett, skriven utifrån premissen att ”Göteborgskravallerna blev kulmen på det globaliseringsmotstånd som hade vuxit under flera års tid”, samt för att fira det som de kallar ”globaliseringens triumf”. Andemeningen i Timbros pressmeddelande är att i Göteborg 2001 gick globaliseringsprotesterna bet, och därefter har det varit de som vurmat för ”mer globalisering och kapitalism” som har satt dagordningen.

Frågan är dock om man kan tillmäta Göteborgshändelserna den betydelse som Timbro uppenbarligen gör.

Denna fråga kan besvaras på två olika sätt. Dels handlar det om hur genomslaget för den globala rättviserörelsens politiska krav i den allmänna debatten påverkades av Göteborgshändelserna, dels handlar det om hur rörelsen själv påverkades av dessa händelser. Och för att besvara dessa frågor måste man dessutom precisera om det är Sverige man talar om, eller om man talar om mer globala skeenden.

Om man ser till Sverige har det förvisso inom forskningen konstaterats att mediarapporteringen från Göteborgstoppmötet i stor utsträckning förknippade demonstrationerna och aktivisterna med skadegörelse och våld. Min egen forskning (som baserar sig på en analys av de fem största dagstidningarna 1999–2006) visar dock att denna bild inte enbart gäller för året 2001, utan att den är i allmänhet framträdande, både före och i relativt stor men ändå minskande utsträckning även efter Göteborgshändelserna. I svenska medier har den dominerande bilden av den globala rättviserörelsen varit att den är negativt inställd till globaliseringen samt kritiserar och protesterar snarare än för fram en egen hållbar politik.

Detta är inte heller ett ovanligt fenomen, när det gäller hur frambrytande sociala rörelser porträtteras i den mediala offentligheten. Det gällde när arbetarrörelsen var ung, och det gällde protesterna som förknippas med 1968. Att mediabilden av Göteborgshändelserna faller in i ett sådant historiskt mönster är tydligt. I alla fall under toppmötesdagarna och i den animerade debatt som följer veckorna därpå. En Europaparlamentariker kallade exempelvis kravallerna för ”ett hot mot såväl yttrandefrihet som demokrati” och Göteborgs-Postens ledarskribenter hävdade att polisen ”skyddade demokratin” (och därmed antyder att det fanns ett reellt hot mot demokratin).Den som på allvar menar att demokratin – som idé, praktik eller institution – verkligen skulle ha varit hotad under Göteborgshändelserna tycks sakna sinne för proportioner. Uttrycket ”hot mot demokratin” signalerar invasion från främmande makt, statskupp eller totalt sammanbrott av samhällsordningen, vilket knappast var fallet.

Oavsett vad man tycker om de kravaller som mellan 100 och 200 företrädesvis unga individer deltog i under några timmar på några gator i rikets andra stad (i anslutning till ett toppmöte till vilket 2 500 poliser hade utkommenderas), förefaller det otroligt att dessa handlingar på ett reellt sätt hotade det demokratiska statsskickets eller de demokratiska värderingarnas fortbestånd.

Samtidigt bör det noteras att det ligger i mediernas natur, i synnerhet i dag, att i sin rapportering lyfta fram det som är inriktat mot konflikt, kontrovers och dramatik. Det säljer helt enkelt mer lösnummer med bilder från en kravall än från en fredlig demonstration.

Man bör dock inte förväxla mediebilden med vilka åsikter de bredare folklagren hyser om en rörelse. I en nationell opinionsundersökning som gjordes av Styrelsen för psykologiskt försvar i september 2001 fanns frågor om hur såväl demonstranter som poliser hade skött sig under Göteborgshändelserna några månader tidigare. I denna instämde fler personer (61 procent) i påståendet att ”de flesta demonstranter skötte sig bra, bara ett fåtal medförde problem” än i påståendet att ”polisen hanterade oroligheterna på ett kompetent och professionellt sätt” (som 53 procent instämde i).

Trots att tidigare forskning pekar på att demonstranter i medierna ofta förknippas med våldsamheter och polisen framställs i mer positiv dager än demonstranterna, tycks opinionen i denna undersökning inte påverkats på något påtagligt sätt av medierapporteringen. Detta trots att den genomfördes relativt kort tid efter Göteborgshändelserna, och innan den mer kritiska debatt som väcktes framför allt efter tv-programmet Uppdrag gransknings kartläggning av händelserna. Även om vi inte vet hur opinionen hade sett ut med en annan dominerande medievinkel, säger dessa siffror ändå något om att det finns andra faktorer än medier som formar den allmänna uppfattningen om en rörelse.

Min egen analys av svenska dagstidningars bild av den globala rättviserörelsen visar dessutom att den något mer negativa tonen i artiklarna under 2001 redan året efter minskar, samtidigt som antalet artiklar som skrivs om rörelsen i stort sett är oförändrat. Under båda dessa år är även majoriteten av artiklarna om rörelsen skrivna i en neutral eller balanserad ton, trots att våld och skadegörelse ofta är i fokus i dessa artiklar.

Det som delvis bidrar till en annan bild av rörelsen är det ökade intresset för World Social Forum, det vill säga det alternativmöte som arrangerades för första gången 2001 i den brasilianska staden Porto Alegre. Från år 2002 omskrivs både denna mötesplats för den globala rättviserörelsen och de europeiska och lokala varianter av forumet som kommer att organiseras detta och kommande år. Vi kommer snart att återkomma till betydelsen av de sociala forumen, men det som är intressant att konstatera här är att ett annat sätt att föra fram politiska krav även påverkade bilden av rörelsen i medierapporteringen.

En annan intressant siffra från den nationella opinionsundersökning som Styrelsen för psykologiskt försvar genomförde kort efter Göteborgshändelserna är att 13 procent av de tillfrågade menade att deras tilltro till det politiska systemet hade minskat som en följd av händelserna i Göteborg.

Detta är förvisso inte en överdrivet stor andel av Sveriges befolkning, men ändå en långt större grupp än de troligtvis inte fler än 50 000 aktivister som själva deltog i demonstrationerna under dessa dagar. Detta indikerar att en inte försumbar del av Sveriges befolkning – oavsett om de som tillhörde den såg sig som del av eller sympatiserade med den globala rättviserörelsen – hade en så pass negativ bild av det skedda att deras tilltro till demokratin hade påverkats i negativ riktning.

Samma tendens framträder i den undersökning jag genomförde vid tre av de lokala sociala forum som i maj 2004 samlade närmare 10 000 aktivister inom den globala rättviserörelsen i Stockholm, Göteborg och Lund. I den enkätundersökning som forumdeltagarna svarade på framgick att en majoritet efter Göteborgshändelserna hade fått minskat förtroende för polisen, rättsväsendet och medierna. Men även förtroendet för regeringen, riksdagen och de politiska partierna hade sjunkit hos en relativt hög andel av de tillfrågade. För de aktivister som hade varit i Göteborg 2001 var denna tendens ännu starkare. Det faktum att alla tiotusentals demonstranter associerades med och kritiserades för de kravaller som mellan 100 och 200 individer hade deltagit i, och att det var svårt att etablera en annan bild, spädde naturligtvis på denna besvikelse.

Bakgrunden till detta är delvis att svenska Attac och näraliggande grupper inom den globala rättviserörelsen åtminstone till en början, och i synnerhet våren innan Göteborgshändelserna, fick ett väldigt uppskattande mottagande av såväl socialdemokratiska regeringsrepresentanter som en bredare vänster. Efter toppmötesprotesterna riktades i stället kritik mot Attac, trots att organisationen snarast hade gjort allt för att undvika och lösa de konflikter som uppstod i anslutning till demonstrationerna. Den öppning man upplevde sig ha fått gentemot mer etablerade svenska politiska aktörer förbyttes i ömsesidig misstänksamhet.

Mycket tyder alltså på att Göteborgshändelserna i Sverige främst påverkade den globala rättviserörelsen själv, i det att man upplevde en stor besvikelse över vad som sågs som en orättvis bild i medierna, ett rättsmaskineri som övergav sin opartiskhet och politiker som svek sina tidigare löften. Bilden av Sverige som ett land där man löser politiska konflikter på ett mer samförståndsorienterat sätt fick sig en törn.

Men uppenbarligen tog inte den globala rättviserörelsens i Sverige slut i och med Göteborgshändelserna. De kommande åren arrangerades en rad lokala sociala forum i olika svenska städer. Knappt två år senare var rörelsen central för att organisera den globala anti-krigsdemonstration som runt om i världen, den 15 februari 2003, drog mellan 12 och 15 miljoner deltagare.

I Sverige demonstrerade uppskattningsvis runt 100 000 personer denna dag, i olika städer. År 2008 hölls det femte europeiska sociala forumet i Malmö, och för detta arrangemang med runt 12 500 deltagare från hela Europa spelade naturligtvis den svenska delen av den globala rättviserörelsen en betydelsefull organisatorisk roll.

Det är i detta sammanhang viktigt att se att omsättningen av dem som är aktiva inom sociala rörelser ofta är stor. I synnerhet gäller detta rörelser med många unga deltagare, såsom den globala rättviserörelsen. Och man kan tänka sig att i samma utsträckning som aktivister blev så pass besvikna på det skedda att de lämnade rörelsen, fanns det säkert andra som av Göteborgshändelserna snarare sporrades i sitt engagemang, eller andra som såg det skedda som ett skäl till att engagera sig. Den stora omsättningen av människor antyds exempelvis av den enkätundersökning som gjordes bland deltagarna vid de tre lokala sociala forumen 2004, där enbart 31 procent hade varit med knappt tre år tidigare under demonstrationerna i Göteborg.

Även om den dominerande bilden bland aktivisterna tycks ha varit att händelserna i Göteborg upplevdes som ett misslyckade, och att detta även för många ledde till ett större misstroende mot etablerade politiska institutioner, innebar alltså inte detta att luften gick ur rörelsen.

Men kan man säga att rörelsen har haft någon direkt påverkan av den svenska politiken i stort? Förvisso föll en av de frågor som främst förknippades med organisationen Attac, införandet av en skatt på globala finansiella transaktioner i syfte att minska ekonomisk spekulation (den så kallade Tobinskatten), åren efter Göteborgshändelserna snabbt i glömska. Men samtidigt innebar den kritik av globala orättvisor och de krav på en mer socialt hållbar ekonomisk globalisering som fördes fram under toppmötesprotesterna att dessa frågor kom att uppmärksammas mer även av svenska politiker.

Desto viktigare var nog ändå snarare de sociala och politiska sammanhang som skapades i samband med dessa mobiliseringar, och kanske främst under de sociala forumen. Under dessa alternativkonferenser kom ett flertal organisationer och grupper – om än ibland under konfliktfyllda former – från en bredare rödgrön vänster samman för att diskutera politisk förändring, utifrån likartade eller åtminstone delvis överlappande politiska utgångspunkter.

Detta nya rörelsesammanhang skiljer sig från 1960- och 1970-talets protester, exempelvis genom att fackföreningar och andra företrädare för den traditionella arbetarrörelsen nu finns med bland dem som kritiserar staten och kapitalet av i dag, snarare än att bara vara föremål för kritiken. Att delar av den svenska fackföreningsrörelsen deltog i arrangerandet av det europeiska sociala forumet i Malmö 2008 vittnar exempelvis om detta.

Även om betydelsen av denna rödgröna vänsterekumenik för det politiska systemet i stort inte ska överskattas – även partier med sin bas i folkrörelser styrs av intressen som snarare beror på partipolitikens dynamik – är det troligt att detta bredare rörelsesammanhang bidrog till det närmande mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som skedde under 2000-talet och kom att yttra sig i en gemensam valplattform inför senaste valet. Trots att det rödgröna samarbetet i dag tycks vara mindre prioriterat för de svenska partierna i fråga, är det tydligt att formerandet av en bredare rödgrön vänster är en tendens som funnits i ett flertal europeiska länder.

Genomslaget för den globala rättviserörelsens kritik och krav kan alltså inte förstås enbart utifrån det svenska sammanhanget. Mycket av det som skedde rörelsen i Sverige efter 2001 var intimt sammanlänkat med händelser utanför Sveriges gränser.

När de sociala forumen blev en alltmer betydelsefull politisk påverkansform inom rörelsen, skedde det delvis utifrån en internationell diskussion om att toppmötesprotesterna hade blivit ett allt mer problematiskt sätt att skapa opinion och förändring. Mediernas stora fokusering på skadegörelse och våld var ett skäl, men även att det i anslutning till några av toppmötesdemonstrationerna hade uppstått omfattande kravaller och till och med förekommit att polis sköt skarpt mot demonstranter.

Trots att händelserna i Göteborg 2001 var ett exempel på det senare, var det främst demonstrationerna mot toppmötet i Genua i juli samma år som kom att diskuteras. I Genua var omfattningen av kravallerna långt större och det polisvåld som förekom var också brutalare och mer utbrett. Dessutom skedde den första dödsskjutningen i ett västland av en aktivist under en toppmötesdemonstration just i Genua.

Man ska heller inte underskatta betydelsen av en annan händelse som skedde samma år, helt utan koppling till den globala rättviserörelsen. Terrordådet mot World Trade Center i New York i september 2001, och det ”krig mot terrorismen” som därpå inleddes, innebar även att de säkerhetsåtgärder som kringgärdade toppmöten skärptes än mer. EU beslutade att i fortsättningen tona ner betydelsen av de toppmöten som dittills hade ambulerat halvårsvis mellan ordförandeländerna, för att i stället hålla det Europeiska rådets alla möten i Bryssel i mer modesta former.

I diskussionerna om hur terrorism skulle stävjas nämndes inte sällan även mer ordinär gräsrotsaktivism som något som borde kontrolleras hårdare. En indirekt effekt av terrorismbekämpningen blev därmed att även utrymmet för vanliga gatuprotester minskade, i och med att aktivisterna kunde förvänta sig en lägre toleransnivå från ordningsmaktens sida.

Denna övergripande utveckling till trots, kom de sociala forumen att innebära en nytändning för den globala rättviserörelsen. Detta var tydligt i den stora mobiliseringen till de första Europeiska sociala forumen, och i arrangerandet av en mängd lokala sociala forum i ett flertal länder. Forumen kom också att innebära en ökad anslutning av fler politiska grupper och organisationer än dem som tidigare hade varit involverade i toppmötesdemonstrationerna.

Det var under forumen som nya nätverk kunde knytas och nya manifestationer initieras, exempelvis den stora anti-krigsdemonstrationen i februari 2003. Men även om de sociala forumen hade en stor betydelse för rörelsen under ett antal år i Europa, var det främst i en annan del av världen som de samspelade med mobiliseringar som påverkade den politiska utvecklingen i stort, nämligen i Latinamerika.

Det första World Social Forum var frukten av ett samarbete mellan franska och brasilianska organisationer. Som ett alternativ till de politiska och ekonomiska eliternas globala årliga mötesplats World Economic Forum i schweiziska Davos ville man skapa en plats där i stället gräsrötterna och det globala civilsamhället kunde mötas, för att under parollen ”en annan värld är möjlig” diskutera alternativ till den ekonomiska och politiska globaliseringens rådande former. Genom att arrangera det första världsforumet i brasilianska Porto Alegre, och därmed i det globala syd, i stället för i Europa, ville man ytterligare markera gräsrotsperspektivet.

Men det blev snart tydligt att det även var i Latinamerika som det fanns en större potential för mobilisering och dessutom ett större utrymme för att påverka både politiska och sociala skeenden.

Genom de sociala forumens sammankoppling av till synes lokala kamper, för rättigheter och självstyre, med globala politiska nätverk och visioner har de folkliga demokratiseringsprocesserna i Latinamerika fått ytterligare bränsle. Sedan det första World Social Forum hölls 2001 i Porto Alegre har denna kontinents politiska karta drastiskt ritats om. I länder där även vänsterns ledare tidigare har bestått av representanter ur de traditionella eliterna, har breda folkrörelser fört fram presidenter ur de maktlösa massornas och minoriteternas led. Exempelvis Lula i Brasilien, den förste latinamerikanske presidenten med arbetarbakgrund, och Evo Morales i Bolivia, den förste presidenten med indiansk bakgrund.

Förvisso fanns dessa rörelser innan World Social Forum, men mycket talar för att forumen har spelat en roll för att ytterligare koppla samman och stärka dessa gräsrotsorganisationer på en kontinental nivå.

På en global nivå kan man också konstatera att många av den globala rättviserörelsens kritikpunkter med åren kommit att hörsammas. Kravet på avskrivning av tredje världens skulder blev under 00-talets mitt politiskt allmängods och föremål för diskussioner på G8-möten, även om lite har hänt i praktiken. Kraven på rättvis handel, i stället för enbart frihandel, har också slagit rot i det allmänna medvetandet. Och miljö- och klimatfrågorna letade sig under 00-talets sista år definitivt in på den politiska dagordningen.

Även om det var tyst om Tobinskatten under större delen av 00-talet fick frågan en renässans i och med den globala finanskrisen 2008. Om detta krav tidigare förlöjligades har det i finanskrisens efterdyningar kommit att plockas upp även av europeiska poltitiska ledare på högerkanten, exempelvis Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, som ett sätt att stärka den globala ekonomin stabilitet. Samma sak gäller den globala rättviserörelsens krav på att stänga skatteparadisen, som också fått en renässans i och med finanskrisen – och på grund av att kriget mot terrorismen har motiverat en allmänt hårdare kontroll av transnationella finansiella transaktioner och skatteparadis i syfte att stoppa pengaflöden till terrorism.Sedan några år har det blivit allt svårare att ägna sig åt internationell skatteflykt, genom att en rad OECD-länder har slutit avtal om informationsutbyte med länder som traditionellt fungerat som skatteparadis.

Även om dessa exempel visar att många av rörelsens idéer har fått ett allmänt genomslag, har det i flertalet fall mestadels handlat om att själva förslagen fått status som rimlig lösningar, men inte att några genomgripande förändringar av den ekonomiska regleringen i sig har skett.

Det övergripande intrycket är alltså att det främst är i Latinamerika som den globala rättviserörelsen och de sociala forumen har kommit att spela en roll för större förändringar av politik och samhällsliv.

De internationella institutionerna och de politiska ledarna i Europa har förvisso tagit intryck av mycket av rörelsens kritik – om än främst under hotet om en global finansiell och klimatmässig kollaps – men rörelsen har inte lyckats ge samma direkta avtryck i dagspolitiken och den mer övergripande samhälleliga utvecklingen. Snarare har vi sedan 00-talets mitt kunnat bevittna en tillbakagång för en bredare rödgrön vänster i flertalet europeiska parlament.

Om den globala rättviserörelsens toppmötesdemonstrationer i slutet av 90-talet riktades mot en av majoritet socialdemokratiska regeringschefer inom EU, är i dag så gott som alla regeringar inom unionen borgerliga. Samtidigt som en rad av rörelsens hjärtefrågor på allvar har letat sig in i den allmänna debatten är möjligheten att påverka näraliggande politiska partier mindre än tidigare, eftersom dessa inte längre är vid makten. Inte ens i Europa är det alltså såsom Timbro beskriver läget, att det är de som vurmar för ”mer globalisering och kapitalism” som sätter dagordningen.

Men det är fortfarande den politiska högern som för rodret. Och denna höger kanske förvisso vill se mer reglering av den globala ekonomin, men den söker ibland även lösningar som bär nationalistiska förtecken, eller nyttjar en nationalistisk retorik fjärran från den globaliseringsyra som präglade den europeiska politiken under 1990-talet.

Rörelseprotester varar sällan över tiden. Oavsett om rörelser når direkt framgång – och deras krav omsätts i politik och de kanske även får inflytande över den etablerade partipolitiken – eller om de lider nederlag, tenderar den intensitet som kan prägla en stark radikaliseringsvåg att klinga av med tiden. I alla fall för ett tag. Samtidigt består många gånger de nätverk av organisationer och personliga kontakter inom en rörelse över tiden. Det är därför inte förvånande att den globala rättviserörelsens aktiviteter sedan 00-talets slut har minskat i intensitet. Men detta är samtidigt inte ett tecken på att dessa nätverk skulle ha lösts upp.

De senaste årens finans- och eurokris har i många europeiska länder lett till allt större politiska protester, mot nedskärningar och avregleringar. I Grekland, Spanien och Storbritannien har såväl tidigare som nya aktivister tagit till gatan för att protestera. Om även denna nya våg av protester kommer att nå Sverige vet vi i dag ingenting om. Men klart är i alla fall att många av de problem som den globala rättviserörelsen identifierade för tio år sedan, och som då fick människor att engagera sig, fortfarande finns kvar.

Magnus Wennerhag är forskare i sociologi verksam vid Göteborgs universitet och Södertörns högskola. Disputerade 2008 på avhandlingen ”Global rörelse: Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar”, som skrevs på grundval av intervjuer och enkätundersökningar med aktivister inom den globala rättviserörelsen, samt deltagande på en rad av rörelsens arrangemang och mobiliseringar, exempelvis World Social Forum och toppmötesdemonstrationerna 2001 i Göteborg.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu