Man får spontant känslan av att det är idiotskattesänkningar – mot allt förnuft. Men det handlar om iskall beräkning. Om Anders Borg i debatten tyckte att Socialdemokraterna representerade betongpolitik, skulle vi med större skäl kunna beskylla Anders Borg & co för att använda knivar, vassa knivar som skär mycket medvetet i försörjningen för sjuka, arbetslösa, barn, gamla och handikappade.

Jobbskatteavdraget vilar på antagandet att arbetslösa är arbetsovilliga och måste pressas att söka jobb: ”Det ska svida att vara arbetslös” är budskapet bakom mantrat ”Det ska löna sig att arbeta”.

Men hur lönsamt är det att arbeta? Det man får mer i plånboken är en liten kompensation för rädslan att falla utför stupet till de arbetslösas utanförskap (här handlar det verkligen om att stängas ute). Dessutom är påslaget egentligen inte lönsamt om man tar hänsyn till var pengarna till den så kallade löneökningen tas. Inte hos arbetsgivarna, som normalt ska stå för löneförhöjningar till förtjänta anställda. Istället betalas ”löneförhöjningarna” i det här fallet ur den gemensamma välfärdspotten, som minskar i motsvarande grad.

Vad medborgare utanför den gynnade överklassen betalar för mer pengar i plånboken är nedskärningar i vård, skola och omsorg, alltså nedskärningar i de trygghetssystem som de själva är helt beroende av i olika livssituationer. Lönehöjningar av det slaget har ingen vanlig medborgare råd med i längden.

Men Anders Borg envisas och räknar med att mantrat ”mer pengar i plånboken” och ”lägre skattetryck” ska lura oss godtrogna medborgare. Om han bara samtidigt talar tillräckligt högt och övertygande om hur mycket alliansen älskar den gemensamma välfärdens kärna. Han planerar iskallt att placera oss i ett samhälle som skulle ha gjort gamla tiders högerledare avundsjuka: var och en köper sin egen välfärd med egna försäkringar, om man har råd, annars får man skylla sig själv. Som det står i visan: ”Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. Den är de rikas paradis men ingen hör en fattigs bön”. Allt återgår till det normala före demokratins genombrott, fast med en modernare utstyrsel förstås.

Ska det vara så svårt att se de vassa knivarna hos en finansminister med ring i örat?