Fördjupning


Nir Rosen
Fria Tidningen

"Saleh måste gå!"

President Saleh är nu mycket hårt pressad av sin befolkning. FRIA har träffat människorna som samlade mod i februari och inspirerade jemeniterna att resa sig mot diktaturen.

I 32 år har president Ali Abdullah Saleh drivit Jemen med järnhand. Han har fängslat, fördrivit och flygbombat oliktänkande, på senare år med starkare stöd av USA och med ”kriget med terrorn” som förevändning. Samtidigt har hans land parkerat på positionen som arabvärldens fattigaste.

Så torftigt och outbildat uppfattades Jemen att det förklarades omöjligt kunna bli nästa i raden av diktaturer att falla 2011. Men efter månader av demonstrationer är landet nu snabbt på väg att glida president Saleh ur händerna. 

Förra fredagen eskalerade situationen då över 50 demonstranter sköts ihjäl i huvudstaden Sanaa av regimtrogna styrkor och ligister, så kallade ”balatagas”. Majoriteten av skotten rapporteras ha träffat huvud och bröst. 

Morden skapade en våg av avhopp från presidenten. Mängder av diplomater, generaler och stamledare ”anslöt till revolutionen”. Stora delar av armén har kommit till torgen i Jemen för att skydda demonstranterna mot Salehs angrepp.

Inget av det vi nu ser i Jemen hade hänt om det inte varit för människorna vi får träffa i det här reportaget. Journalisten Nir Rosen har på plats i Sanaa följt de aktivister, arbetare och studenter som under förra månaden – inspirerade av de fredliga metoderna och revolutionerna i Tunisien och Egypten – samlade mod och inspirerade sina medmänniskor till kamp.

Demonstranterna har i två månader blivit misshandlade, hotade, fängslade och dödade. Deras svar har bara ökat i styrka: ”Han måste gå.”

 

Den 11 februari efter bönerna när solen står som högst, samlades en spretig skara jemenitiska studenter och aktivister vid en mindre rondell utanför Sanaa-universitet. De demonstrerade i solidaritet med egyptierna som då var frustrerade över att Hosni Mubarak vägrade avgå. Vid ett-tiden marscherade de genom huvudstaden Sanaa. Mindre än 200 människor deltog; bara två var kvinnor. De ropade för att Mubarak skulle falla, och för att Jemens ungdomar skulle vakna.

Det lilla tåget passerade ett myller av människor som ignorerade dem, eller såg på med en lätt road min. Livet pågick som vanligt, vilket innebar att många köpte khat, den milda stimulansdrog som färgar tänderna gröna och som närapå alla jemeniter tuggar. En trafikpolis fräste att demonstranterna var söner till horor och nollor. ”Fan ta dem, de är bögar!” sa en annan man. Några ropade ”Länge leve Hosni Mubarak!” och skrattade.

En bil tillhörande Jemens Röda halvmånen (Röda korsets systerorganisation) följde efter. Jag frågade en av första hjälpen-personalen varför de var där. ”För dem,” sa han och nickade åt demonstranterna. En ensam polis på en motorcykel och två lastbilar fulla med unga män utrustade med påkar och stenar, följde också efter.

Från ingenstans dök fler säkerhetsstyrkor upp. Även de hade påkar. Lastbilarna, var och en med minst 20 män, körde upp mot aktivisterna, redo att attackera. Demonstranterna skingrades. Folk började gå hemåt. Men Tawakul Karman, en ledande kvinnlig aktivist, log och ropade mot säkerhetsstyrkorna: ”Ner, ner med Ali [Abdullah] Saleh!" – Jemens president sedan 1978.

Landet Ali Abdullah Saleh regerar är den fattigaste arabnationen. Det är en obekväm hopslagning mellan Norra och Södra Jemen, som förenades 1990. I norr har Saleh stridit mot sitt eget Zaidi Shia-folk, som söker självständighet, genom att bomba deras byar, satt tusentals på flykt och sedan attackerat flyktingarna. Även i söder är Saleh i krig med separatister.

Det var inte de etablerade partierna som startade revolutionen i Sanaa, utan de unga medborgarna, precis som i resten av arabvärlden. I trots mot de som förutspådde att Jemen var för fattigt, outbildat och för mycket av ett stamsamhälle har protesterna spridit sig i Jemen och slutligen hotat Saleh i hans huvudstad. Imponerade över den överraskande och mäktiga resningen av de alliansfria unga jemeniterna, lovade Zaidirebeller i norr att samarbeta medan demonstranter i södra Jemen slutade kräva separation och i stället anslöt till kravet på regimens fall.

Liksom i Egypten, Tunisien och Bahrain så har USA skapat ett nära förhållande med Jemens diktatur genom försöken att krossa terrorismen. Barack Obama ökade USA:s militära stöd till Jemen från 67 miljoner dollar 2009 till 150 miljoner dollar förra året. Dokument som offentliggjorts av Wikileaks visar att USA-stödda jemenitiska säkerhetsstyrkor, vars syfte skulle vara att bekämpa al-Qaida, i stället attackerade Zaiderna i norr. Jag har sett bevis som indikerar att de också bekämpar jemeniter i söder, journalister och studenter.

Al-Qaida är marginella i Jemen, de har åstadkommit föga mer än en misslyckad kalsongbombarattack på ett plan till USA 2009 och några paketbomber vars planerade detonation på passagerarflygplan fallerade förra året. Men det har räckt för att ge Jemens president ett svepskäl för att förtrycka avvikande åsikter. Terrorism må vara ett primärt orosmoment för den amerikanska regeringen och global media, men det är långt från det största problemet för jemeniter.

 

"Flera försökte attackera mig med dolkar"

Tawakul Karman hotades av presidenten och utsattes för upprepade attacker.

 

Den elfte februari, bara timmar efter stöd-demonstrationen i Sanaa som avslutades med att Tawakul Karman skrek åt säkerhetsstyrkorna att deras chef president Saleh måste avgå – gav Egyptens president Hosni Mubarak upp.

”Du borde göra något,” sa en aktivist till en annan, som i sin tur ringde runt och föreslog en manifestation med tända ljus utanför Sanaa-universitet i stöd till den egyptiska segern. Vid halv nio på kvällen samlades hundratals studenter, akademiker, aktivister och medborgare utanför det nya universitetet.

De ropade: 

”Det egyptiska folket fick Mubarak på fall.” 

”Länge leve det egyptiska folket”.

”Ett tusen hälsningar till al Jazeera”. 

Den jemenitiska oppositionen ville att den mäktiga satellitkanalen skulle fokusera på dem som de hade gjort på deras bröder och systrar i Tunisien och Egypten. De menade att utan al Jazeera kunde ingen av revolutionerna ha lyckats.

Snart växlade slagorden tema, från Egypten till Jemen:

”Igår Tunisien, idag Egypten, imorgon kommer Jemen att öppna fängelset.”

”Folket vill se regimens kollaps.”

”Det jemenitiska folket har fått nog av Ali Abdullah Saleh.”

De marscherade genom bostadskvarteren mot den egyptiska ambassaden. Människor anslöt och snart tågade tusentals. De blev påhejade av folk som stod i affärer och tittade på. De passerade andra som öppnade dörrar och kikade ut; tittade ner från balkonger; stod lutade mot väggar med armarna i kors och hjärnan i arbete.

Vid ambassaden stoppades de av säkerhetsstyrkor och demonstrationen vände mot Sanaas Tahrirtorg, Frihetstorget.

Säkerhetsstyrkor och stammiliser som de samarbetade med hade stängt av större delen av torget. Snart anlände över tio armébilar med dussintals män i civila kläder. Hundratals civilklädda förstärkningar kom också – de bar påkar, knivar, automatvapen och bilder på president Saleh. Det var ”balataga” som hade intagit torget, ligister som betalas av staten för att krossa oliktänkande.

Balatagamännen attackerade ungdomarna med knivar och påkar och tvingade demonstranterna att fly. Sedan sjöng ligisterna, bankade på trummor och dansade. Det var en symboliskt viktig seger, regimen tänkte inte låta demonstranterna ockupera Tahrirtorget, som de hade gjort i Kairo.

– Det här är ett problem, sa Karman till mig.

– De skickar dessa balatagas med deras knivar. Sedan den tunisiska revolutionen har vi organiserat elva demonstrationer. Revolutionen växer här. Balataga ockuperar Tahrirtorget så vi kan inte ta över det, men en dag kommer vi att sova där.

Men regimtrogna styrkor hade ett hårt grepp om Tahrirtorget. I stället startades snart ett läger på torget utanför universitetet, som i folkmun döptes om till Taghir, förändring.

Vid den här tiden hade Karman redan arresterats två gånger. Aktivister protesterade mot fängslandet av henne och andra aktivister, tills de släpptes. Tawakul Karmans bror, som var nära knuten till regimen och läste poesi på officiella evenemang, fick ett samtal från Saleh. ”Du måste kontrollera din syster och sätta henne i husarrest,” sa presidenten, och la till ett arabiskt talesätt: ”Vem som än klyver stammen av lydnad, döda honom”.

– Det här hotet och arresteringarna förstärkte bara rörelsen för mänskliga rättigheter och stärkte min övertygelse, sa Karman.

– Jag är van vid att ta emot hundratals hot via sms, e-post och Facebook, men det här hotet kom från presidenten. Jag fick signaler på att hoten kunde bli verklighet. Flera försökte attackera mig på demonstrationer med dolkar. Nu när jag går någonstans skyddas jag av män, innan brukade jag gå själv.

Vid mitten av februari hade flera människor utanför aktivistnätverken anslutit till demonstrationerna. Bland dem en mekaniker, Muhammad Ali al-Muhamadi, som berättade för mig att han inte tillhörde något politiskt parti och inte ägde en teve.

– Jag anslöt eftersom jag är emot regimen, sa han.

– Människor är födda fria. Vi är inte djur som man leder med piskor.

Den 12 februari deltog Muhamadi och tusentals andra i en demonstration utanför universitet. Balatagamän attackerade dem med dolkar, klubbor, yxor och chockpistoler. Muhamadi fångades och fick flera elchocker, han blev knivhuggen i handen och blev slagen med en påk i huvudet och på benen. 

Muhamadi blev inte avskräckt, han försäkrade att han skulle fortsätta demonstrera.

Den 16 februari hade protesterna växt och spridit sig ytterligare. Hundratals domare ledde en demonstration framför Justitieministeriet. Polisfordon släppte av dussintals balatagamän, som attackerade folkmassan med stenar, kedjor och klubbor och sköt pistolskott i luften. Civilklädda polismän attackerade studenter. Amir al-Gimri, en medicinstudent som är lam i ena benet, kunde inte fly. Polis och balatagamän attackerade honom, kallade honom en förrädare och en spion, slog honom i ansiktet och kastade honom på marken. De slog hans huvud och ben med påkar medan han låg ner, hjälplös.

 

"När det är revolution finns ingen rädsla."

Taxichaufför i Sanaa

 

Under de två månader som gått sedan protesterna i Jemen började, har regimen svarat lika aggressivt som andra arabdiktaturer. Men folkets rädsla tycktes lämna dem i februari och jag kände den dagen, den 16 februari, att Salehs dagar var räknade.

Jag satt i en taxi som stod stilla i en korsning när en ung man stack in ett flygblad genom fönsterrutan. Ungdomsorganisationer kallade till en fredlig demonstration den 17 och 18 februari, stod det.

Klockan var tre på eftermiddagen och taxichaufförens mun var full av khat. Jag frågade honom om det skulle bli fler demonstrationer under dagen.

– Han [presidenten] måste gå, sa han.

– Som i Egypten.

Jag pepprade honom med frågor. Förväntade han sig en resning i Jemen?

– Det måste komma.

Hur kommer Saleh att gå?

– I en revolution.

Tänker alla såhär?

– Ja.

Men armén och säkerhetsstyrkorna?

– När det är revolution finns ingen rädsla.

Men vad ska ni göra när Tahrirtorget är fullt av regeringstrogna?

– Vi kommer att flytta bort dem. Han log och gestikulerade kraftigt.

– Han måste lämna, till Saudiarabien eller Frankrike.

Må Gud ge er seger, sa jag när jag steg ur. Han log ett stort, gröntandat, khat-grin.

Demonstrationerna fortsatte att växa, vilket tvingade oppositionspartierna att ta hårdare ställning mot regeringen och ledde till att mäktiga stamledare släppte sitt stöd till Saleh.

I skuggan av jordbävningen i Japan, och fortfarande utan några starka reaktioner från USA mot Salehs övergrepp mot sin befolkning, intensifierade Jemens statliga styrkor sina våldsamma attacker helgen kring den 12 mars. Minst sju dödades och hundratals skadades.

I en räd strax innan gryningen attackerades unga demonstranter som tältade på ”Taghirtorget” utanför Sanaa-universitet med automateld, elchockpistoler och en gas som skapade kraftiga krampanfall. Regimen utvisade också några av de sista återstående utländska korrespondenter som rapporterat om protesterna.

President Ali Abdullah Saleh har utlovat reformer, och har sagt att han inte ska sitta kvar nästa år. Men revolutionens kraft gör att folk inte längre lyssnar på sin ledare. Det optimistiska stridsropet här nu är: ”Efter Khaddafi, åh Ali!”.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu