Vågar mp välja grönt? | Fria.Nu
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria Tidningen

Vågar mp välja grönt?

Medvetenheten om det ohållbara med dagens kapitalistiska tillväxtekonomi har blivit allt större med de ekonomiska och ekologiska kriserna. Den grundläggande kritik som miljöpartiet hade mot det ekonomiska systemet för 30 år sedan, har i dag letat sig ända upp i FN och dess klimatpanel, den engelska regeringens kommission för hållbar utveckling och den amerikanska armén i utredningarna om peak oil.

Miljöpartiet har dock gått i motsatt riktning. För att bli accepterat som regeringsdugligt så har MP de senaste åtta åren lagt ner tillväxtkritiken och gett upp eller tonat ner det mesta som gav partiet sin gröna särprägel. Det har lagt ner EU-motståndet, tagit time out i kärnkraftsmotståndet, stöttar Sveriges krig i Afghanistan. I praktiken har MP släppt idén om medborgarlön och istället gått till val på arbets- och tillväxtlinjen.

Allt för att få sitta i regeringen. Ett projekt som dock misslyckades totalt. Så nu står de där utan regeringsmakten, utan grön politik och snart utan sin stjärna Maria Wetterstrand. Efter nio år avgår såväl hon som språkrörskollegan och partisekreteraren på den kommande kongressen.

Det innebär att de tre tyngsta förtroendevalda bakom försöket att till varje pris nå regeringsmakt lämnar plats för nya krafter. Nu är frågan vad som kommer istället. Vågar partiet ompröva anpassningslinjen och börja hitta tillbaka till det gröna eller blir det bara mer av samma? Mycket kommer att avgöras i kongressens personval, även om den sittande riskdagsgruppens inflytande i frågan inte ska underskattas.

Innan riksdagsvalet var vi ett fåtal som påpekade att hela det rödgröna projektet var dömt att misslyckas. I dag är däremot de flesta bedömare överens om att det var ett strategiskt misstag att försöka baka ihop tre partiers politiska linje. Det finns dock en hård kärna runt den avgående ledningen i MP, som vill fortsätta på den inslagna linjen och allt mer sudda ut det som anses kunna sticka ut. Som vill fortsätta anpassa partiet efter de andra partiernas politik.

Miljöpartiet har sedan dess start pratat om en ny dimension. Istället för att inordna sig på höger-vänsterskalan har de velat definiera sig och andra på den grå-gröna skalan. MP vill dock inte gärna erkänna den grå-gröna skalan inom partiet. Inte heller partiets förflyttning på skalan. Särskilt inte de som själva drar åt det grå hållet. Men skalan finns förstås även inom partiet och de som kandiderar är allt från mörkt gröna till mer traditionellt grå, med endast en del gröna miljöstänk. Och det är i mångt och mycket de grå som fått styra partiet under 2000-talet.

Partiets ledning vill gärna framställa det som att valen på den kommande kongressen inte är så dramatiska. Som om det inte finns några större skillnader mellan kandidaterna och som om partiet är enigt. (Samtidigt framhäver de paradoxalt nog gärna hur brett partiet blivit). Men skrapar vi lite på ytan så framträder något helt annat. Den politiska skillnaden mellan Annika Lillemets och Mikaela Walterson, som båda kandiderar till språkrör, eller Anders Wallner och Karin Jansson, som kandiderar till partisekreterare, är större än den är mellan många partier. Hade det funnits mer än ett grönt parti så hade dessa personer inte funnits i samma parti.

Den som främst har personifierat den grå politiken är partiets gruppledare och ekonomiska talesperson Mikaela Waltersson. Hon är också partiledningens favorit till nytt kvinnligt språkrör och har matchats fram bakom språkrören under de senaste åren. Mikaela har dock aldrig riktigt lyckats nå ut och det är osäkert vilket stöd hon egentligen har i partiet. Utanför partiledningen och dess kansli finns det många inom partiet som tycker genuint illa om tanken att hon ska ta över som språkrör. Mikaela tillhör partiets liberala falang som gillar EU, ekonomisk tillväxt, arbetslinjen, stödjer Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan men är emot gröna profilfrågor som till exempel medborgarlön.

Det relativt svaga stödet för Mikaela har gjort att en hel rad motkandidater känt sig manade att ställa upp. Totalt finns i dagsläget sju kända kandidater till den kvinnliga språkrörsposten. De två grönaste av dem är Akko Karlsson och Annika Lillemets.

Akko är den enda av kandidaterna som inte sitter i riksdagen. Hon är för medborgarlön, kooperativ och socialt företagande, tillväxtkritiker, mot kriget i Afghanistan och verkade för att MP skulle ha kvar sitt utträdeskrav ur EU. På många sätt en helgrön kandidat. Akko har dock vacklat i medborgarlönsfrågan och arbetstidsförkortningen när det kommit till skarpa lägen i partistyrelsen. Bland en del radikalt gröna finns därför en viss oro att hon precis som Maria inte kommer att orka stå emot den kanslihöger som hon skulle ärva.

Då har Annika varit tydligare och starkare i de frågorna. Annika var också en av de fyra i riksdagsgruppen som gick emot partiet när partiet stödde regeringens fortsatta krigande i Afghanistan. Annikas svaghet ligger snarare på den frihetliga sidan. Hon vill till exempel begränsa antalet friskolor, inte ha mer valfrihet i offentlig sektor och vill ha offentligt drivna företag även i många andra branscher, för att upprätthålla konkurrensen. Hennes vurmande för offentlig betong och statliga företag gör att även en del radikala gröna ser henne mer som blodröd än helgrön.

Blodröd eller ej, i det startfält som är känt så står Annika och Akko tydligast för de gröna värderingarna. Akko är mer frihetlig, även om hon paradoxalt nog i partistyrelsen vacklat i två av de viktigaste frihetsfrågorna, medan Annika är mer röd-grön.

På den gröna halvan i detta fält bedöms också Tina Ehn och Åsa Romsson finnas, även om de är mer försiktiga i sin profilering. Tina anses ligga närmare Akko medan Åsa är den som troligen har störst chans att utmana Mikaela. Åsa röstade för kriget i Afghanistan och är varm anhängare av EU-medlemskapet, men har i andra frågor en grön profil. Hon stödjer till exempel det tillväxtkritiska nätverket Steg 3 och var en av få miljöpartister som tillsammans med Annika skrev under en friårsmotion i riksdagen under hösten. Utöver dessa fem kandiderar riksdagsledamöterna Gunvor G Ericson och Bodil Caballos. Gunvor anses ligga närmast Mikaela medan Bodil drar mer åt mitten, men många anser att det är svårt att veta var hon egentligen står.

Till manligt språkrör finns bara två kandidater. Medan Gustav Fridolin på senaste tiden alltmer profilerat sig som en liberal mittenpolitiker är Joakim Philstrand-Trulp genuint grön, vegan, pacifist, tillväxtkritiker, för medborgarlön osv. Men det hjälper inte. Gustav kommer att bli vald även om stödet för Joakim har växt något i takt med att han blivit kändare och Gustav alltmer profilerat sig som en mittenpolitiker.

Gustavs mittenpositionering gör förstås valet av kvinnligt språkrör extra intressant. Men detta gäller även partisekreterarvalet, ett val med minst lika stora skillnader som i valet till kvinnligt språkrör. Här går spänningen mellan partiets kanske grönaste och ärligaste politiker, partistyrelseveteranen Karin Jansson och Anders Wallner. Anders är i dag sekreterare till Wetterstrand och troligen partielitens kandidat. Anders styrka ligger i HBT-frågor. I övrigt anses han kanske vara den tydligaste symbolen för partiets kanslihöger, en växande grupp av karriärspolitiker utan grön grund.

Karin är däremot den grönaste av kandidaterna i alla tre valen, kanske i partiet. Hon är radikal i lokala och globala fördelningsfrågor, har en tydlig frihetlig syn på människor och maktfrågor och stark genuin grundsyn i ekologiska frågor. Karin gjorde MP:s utredning om medborgarlön och är partiets tydligaste förespråkare i frågan. Hon vill bland annat att Sverige ska gå ur EU, är tillväxtkritiker och pacifist, och därmed emot Afghanistanpolitiken. Med nästan 30 år i partiet och 11 år i partistyrelsen är hon dock allt annat än grön när det gäller politiskt arbete. Trots sin radikalitet är hon en samarbetsmänniska och hennes demokratisyn återspeglas också i det interna arbetet. Därför är hon även när det gäller möjligheten att samarbeta med hela partiet, inte bara partieliten, troligen den bästa partisekreterare som partiet kan få. På den gröna kanten i partisekreterarvalet finns även Helen Öberg som anses ha ganska bra chans att bli vald och Max Andersson som är tydlig motståndare till EU och Afghanistanpolitiken.

Mp:s regeringsdugliglinje har i mångt och mycket inspirerats av Die Grüne och Joschka Fischer. Die Grüne har dock lämnat anpassningslinjen och återgått till en mer grön och radikal politik, vilket gett otroliga framgångar. Partiet ligger nu runt 20 procent och är på flera ställen i Tyskland, däribland Berlin, större än Socialdemokraterna. Frågan är om MP vill och kan göra samma resa.

Mycket kommer att avgöras på partiets kongress i vår. Var det slutar vet vi dock inte ens när valen har skett. Erfarenheten säger att alla som hamnar som språkrör och i ledande positioner går åt det grå hållet. Ju mer makt man får, desto viktigare blir den och desto mindre betyder idéerna. Därför kan de mest gröna kandidaterna på några år förvandlas till grå. Några garantier om en positiv kursändring finns därför inte vilka som än blir valda. Men hoppet för ett framtida grönt parti kommer i alla fall vara betydligt större ju fler av de gröna kandidaterna som väljs. Med en tydlig grön politik och tydliga gröna företrädare kan MP växa och bli det stora radikala och frihetliga gröna parti som så väl behövs i svensk politik.

Fakta: 

<h2>Lennart tycker det är synd att Maria Wetterstrand aldrig fick/valde att komma ut som ett grönt språkrör utan istället satt fast i sossebojan. Utan den och med grön politik hade partiets valresultatet kunnat hamna på det dubbla.</h2>

Annons

© 2017 Fria.Nu