Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och tänker på förlorade värden. Suckar åt mig själv, värjer mig för mina egna tankar. Pretentioner, så fult och så tråkigt. Jag tänker på värden som smutsats ner och försvunnit. Altruism, hjälpsamhet, tacksamhet.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och tänker på hur tacksamheten på många sätt är vår största fiende. Inom självhjälpskulturen så utnyttjad och söndertrasad. Vi förväntas vara tacksamma i ett samhälle som behöver ilska och kollektiv frustration, inte en individuell känsla av att vara tacksam. I vår tid har tacksamheten förvandlats till en eftergift för sakers tillstånd. Acceptera bemanningsföretagens skitvillkor och var tacksam över de arbetstimmar du får. Känn dig tacksam för att det finns rika och tänk att du själv kan vara en sådan person en dag. Var tacksam över ditt tak över huvudet, fastän du flyttar var tredje månad mellan svarta tredjehandskontrakt när allmännyttan sålts ut. Den tacksamheten gör oss bara ont.

Jag sitter i kyrkan och tänker på tacksamhetens subversiva kraft. För jag är övertygad om att den samtidigt finns. I ett samhälle som ständigt uppmanar oss att nå vår fulla potential och sträva efter mer, är tacksamhet också en revolutionär känsla. Tacksamma människor skulle faktiskt kunna omvälva en hel del av det som vi har börjat ta för givet. En människa som är tacksam över sitt hyreskontrakt i förorten bidrar inte till bostadskarusell med upptrissade priser och lånebubblor. Personer som känner sig nöjda med de prylar som finns bidrar inte till ökad konsumtion och energislösande. Någon som känner tacksamhet och trivs med sitt arbete kan säga nej tack till alla tips om hur man klättrar på karriärstegar och ständigt jagar efter något bättre. Att alltid vilja ha något bättre, modernare, större och snyggare är en grundförutsättning för hur samhället skapas i dag. Tacksamheten över vad vi har och är i nuet blir en liten kil i det snurrande hjulet.

Jag sitter i kyrkan på midnattsmässa och lyssnar på samma berättelse som berättats i tusentals år. Om pojken som föddes som flykting, längst nere i den sociala hierarkin och blev ett hot mot makthavarna, genom att ställa sig på de svagas sida och se igenom maktens hyckleri. Som omkullkastade invanda tankemönster enbart genom att tala om kärlek och förlåtelse.

Jag sitter i kyrkan och tänker på altruism. Att ge mer till andra än till sig själv. Att åsidosätta jaget för att hjälpa sin broder. Altruism kan vara en destruktiv kraft, den kan lätt utnyttjas. Inte sällan har kvinnor uppmanats till omvårdnad och hjälpsamhet, inte sällan har den tagits emot av maktens män. Att uppmana till altruism är också ett sätt att hålla människor på mattan, inte tillåta dem att tänka på sig själva och vad de mår bra av. Men också altruismen förtjänar sin upprättelse. En icke-hierarkisk altruism, där hjälpsamhet och solidaritet är en självklarhet vid sidan av jaget kan också den omvälva.

Jag sitter i kyrkan och tänker på omoderna värden såsom tacksamhet och hjälpsamhet. Klockorna slår och utanför i den kalla vinternatten väntar ett nytt år runt dörren. Jag sträcker fram mitt ljus och låter flamman tändas hos någon annan. Allt är fortfarande möjligt, precis som det var för 2 000 år sedan.

Känn dig tacksam för att det finns rika och tänk att du själv kan vara en sådan person en dag.