Landgrabbing är ett brott mot mänskliga rättigheter | Fria.Nu

Debatt


Nicoline Roth och Alexandra Bro
Fria Tidningen

Landgrabbing är ett brott mot mänskliga rättigheter

Stater och storföretag köper upp mark i andra länder för att odla livsmedel eller biobränsle för sin egen konsumtion. Fenomenet kallas landgrabbing. Nicoline Roth och Alexandra Bro från FIAN-Sverige uppmärksammar ett växande problem.

Den 16 oktober inföll Världshungerdagen till förmån för alla de människor världen över som inte ges möjlighet att stilla sin hunger. Antalet svältande uppgår i dag till nästan en miljard människor, trots att rätten till mat är en mänsklig rättighet. En av alla de orsaker till varför hungersnöden runtom i världen fortfarande är så stor är det pågående fenomenet landgrabbing.

Landgrabbing innebär att stater och privata investerare i rikare delar av världen tar över stora arealer jordbruksmark i fattigare länder för att producera mat och biobränslen för egen konsumtion. Lokal arbetskraft används sällan, även om den är billig. Som ett exempel kan nämnas att runt en miljon kineser i dag arbetar med jordbruk – i Afrika.

 

En förklaring till varför landgrabbing blivit allt vanligare de senaste åren är de kriser som uppstått inom finanssektorn samt inom mat- och biobränslesektorn. För att trygga livsmedelsförsörjningen i det inhemska landet – och för att finna en lösning till stigande matpriser – beslagtar länder naturtillgångar i fattiga länder genom att köpa brukbar jord för en låg kostnad och därmed få en hög avkastning. Det ökade behovet och efterfrågan av biobränsle har också lett till att landgrabbing ökat drastiskt.

Fenomenet tar sig allt större uttryck: Land har köpts upp i fattiga länder för mellan 20 och 30 miljarder, ett belopp som är svindlande och en sammanlagd yta som är större än Frankrike. Till exempel investerar ett saudiskt konsortium 100 miljoner dollar i att köpa upp jord i Etiopien, bördig jord som brukas för att grödorna i många fall sedan exporteras ut ur landet. Samtidigt spenderar World food programme 116 miljoner dollar på att köpa mat till Etiopiens drygt 4,5 miljoner svältande.

 

Världsbanken har tidigare beskrivit dessa typer av investeringar som ett bra sätt att öka produktiviteten på landsbygden samt att knyta band mellan länder. När det visade sig att befolkningen ofta kom i kläm ville Världsbanken istället införa principer kring investeringarna för att på så sätt skapa en socialt accepterad landgrabbing. Exempel på möjliga principer är att respektera de existerande brukarnas rätt till land och försörjning genom att betala för den. Investeraren ska även skydda och förbättra levnadsvillkoren för befolkningen samt skydda miljön. Principerna är dock inte bindande utan fungerar mer som riktlinjer i ett system där investerarna får reglera sig själva.

Ett stort problem är att riktlinjerna inte utgår från verkligheten. De allra flesta småjordbrukare har inte papper på att den mark de brukar och begreppet äganderätt är ovanligt i fattigare byar. I Afrika producerar till exempel kvinnorna 80 procent av maten, men äger bara en procent av jordbruksarealen. Utöver det saknas ofta lantmäteri och detta gör det i princip omöjligt för bonden att sälja sin mark till ett rättvist pris.

 

I förlängningen leder detta till en orättvis fördelning av naturtillgångar och då landgrabbing till största del bygger på vinstintresse, kommer det med största sannolikhet leda till ökad miljöförstöring i och med att jordbruksproduktionen i värdlandet industrialiseras. Enligt konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen från 1966, har i stort sett alla länder åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser skydda och respektera sina invånares rätt att kunna försörja sig med värdighet. Att tillåta utländska investerare att köra undan människor från de marker de odlar, är ett tydligt brott mot denna konvention. Konsekvensen blir att många människors rätt till mat kränks då deras möjlighet att försörja sig tas ifrån dem. Att tillämpa de mänskliga rättigheterna och samtidigt acceptera att landgrabbing fortgår under de förhållanden det gör i dag, utgör en omöjlig ekvation. En dag som Världshungerdagen syftar till att uppmärksamma de människor som inte får sin rätt till mat tillgodosedd, och till att uppmana världens regeringar att ta sitt ansvar.

 

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2020 Fria.Nu