Det löser sig inte alltid | Fria.Nu

Synpunkten


Helena Looft • Författare och fristående krönikör för Fria Tidningar.
Fria Tidningen

Det löser sig inte alltid

Jag hade en gång ett jobb. Med fria tider, fina kolleger och roliga arbetsuppgifter. Det var dessutom i linje med min utbildning och erfarenhet, ett journalistjobb med kulturell inriktning, och som gräd-de på moset hade jag chansen att göra något verkligt meningsfullt. Kulturtidskrifter – ja, det var vad jag jobbade med; ni vet, smala, ickekommersiella publikationer som inte så många känner till. Des-sa tidskrifter får på olika sätt stöd av staten, omkring 20 miljoner varje år. Stödet går dels direkt till tidskrifterna själva, dels till det som kallas infrastruktur – projekt, sajter, kataloger, försäljningsverksamhet och upplysningskampanjer som ska hjälpa kulturtidskrifterna att nå ut till sina läsare. Vill man finnas med hos Pressbyrån krävs pengar och en stor upplaga och det har sällan kulturtid-skrifterna, så därför hjälper staten dem – i demokratins namn, för det fria ordet och för att de behövs. De är många och olika och annorlunda; de skapar mångfald i medieutbudet och är ofta före sin tid.

Exempel på mer kända kulturtidskrifter är Bang, Arena, Ord&Bild och Expo, men där finns också specialiserade publikationer som Västsahara och Psykoanalytisk Tid/Skrift eller udda fåglar som boktidningen Det Grymma Svärdet och graffitibladet Underground Productions. Dessa och ett hundratal till får så kallat produktionsstöd, men sedan finns det en uppsjö kulturtidskrifter som befinner sig utanför systemet och ändå kämpar på med utgivning, tryck (eller nätpublicering) och spridning, var och en på sitt håll, så gott de kan. Mitt jobb var hur som helst att hjälpa dem att nå ut och synas. Både de kända och de okända, de stora och de små. Jag var redaktör för en sajt som skulle lyfta fram dem, presentera dem och visa upp dem, göra reklam kort sagt, och det var inte svårt – jag älskar tidskrifterna, var och en på sitt sätt; tillsammans bildar de en stor, brokig, tokig, viktig och betydelsefull familj.

Jaha. Så varför slutade jag då, kan man fråga. Vart tog det där jobbet vägen egentligen? Eller: Vart tog jag vägen? För det var ju så det var. Jag sa upp mig för ett år sedan, fast jag inte ville, för att jag var tvungen, efter tio år och väldigt mycket slit. Det finns nämligen vissa saker som är så konstiga här i världen, att man trots sin goda vilja ändå inte kan stanna kvar.

Man kan till exempel ha en chef med en helt annan världsbild. Ni vet, där ingenting stämmer överens. Man presenterar sitt problem, något grundläggande och stort som man har grunnat på länge, och chefen säger “jaså?” och sedan märker man att han inte fattar vad man sagt. Eller att han inte vill fatta. För att de åsikter man har inte passar. Och man kan stånga sig blodig, men det leder ingen vart. Man kan ha aldrig så rätt och vilja verka för sakens bästa, men det hjälper inte om chefen inte tycker likadant. Ja, jag märker att det här blir lite kryptiskt, men själva sakfrågorna är inte intressanta här. Det intressanta är att det finns konflikter som inte går att lösa. Hur mycket man än bråkar, diskuterar och vill förstå. Man tror i sin enfald att konflikten är ett frö som kan växa; en början eller en utgångspunkt. En chans att lyssna, diskutera, bygga upp någonting tillsammans. Men sedan står man plötsligt i en ruta på ett schackbräde. Man blir en pjäs i ett spel där allt går ut på att vinna. Med list och finter, taktik och strategi. Sådant kan ta tid att upptäcka, men sedan måste man lägga benen på ryggen. Fly därifrån och ge upp allt det man har.

Jag tänker fortfarande “men varför” och “om ändå” och “jag skulle kanske” men kommer ändå alltid fram till att jag gjorde rätt. Som lämnade ett fritt jobb, fina kolle-ger och roliga arbetsuppgifter och en slitsam, deprimerande och olöslig konflikt.

”Men sedan står man plötsligt i en ruta på ett schackbräde. Man blir en pjäs i ett spel där allt går ut på att vinna.”

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Den sura ankungen

Den svenska litteraturscenen är liten. En ankdamm, som man brukar säga ibland. Den består inte av så många personer, och de som syns är ännu färre, naturligtvis. Författare, kritiker, redaktörer, bokförlag, bloggar... folk och fä som simmar runt och trängs med varandra. Visar upp sig. Snattrar. Samarbetar. Och ibland uppstår kollisioner, debatter och bråk. Det är lätt att reta upp sig – det tror jag alla tycker. Man kan inte bara simma runt för sig själv i sitt hörn. Vara nöjd och belåten. Kvacka lite grann med dem man känner. Plaska och dyka ner bland sina ord. Nej, för plötsligt ser man att det pågår någonting där i mitten. I centrum av dammen. En anka som får all uppmärksamhet! Och man tänker: Varför då? Vad är det nu som är så himla viktigt? Kunde inte jag lika gärna få fjädra mig där?

Fria Tidningen
Synpunkten
:

En vanlig författare

Hej alla läsare! Den här gången tänkte jag att jag skulle berätta om hur det är att vara författare. Och då menar jag en helt vanlig, okänd författare som inte dyker upp i teve, radio och dagspress var och varannan minut. Det är ju lätt att inbilla sig att Sveriges författarkår består av ett gäng pigga bestsellerskribenter med ett smart pr-maskineri i ryggen, men så ser inte verkligheten ut.

Fria Tidningen

© 2021 Fria.Nu