Medieklimatet är i ständig förändring. Ägarkonstellationer av etermedia och press koncentreras, splittras eller byts ut. Publikationer läggs ner och startas upp. Det är därför svårt att göra några mer historiskt vidsträckta jämförelser hur förutsättningarna för att bedriva journalistisk verksamhet har förändras. Dagens tidseffektiva konsumtionssamhälle fanns inte för femtio år sedan, människors intag av information kommer sällan från en eller endast ett par källor, utan det rör sig om multipla direkta uppdateringar genom mobiltelefoni, internet, text-tv, tidningar, radio, tv med mera.
Men. Journalisternas uppdrag i sig torde inte ha förändrats trots att dess omständigheter må ha berörts av en mer vidsträckt marknad. Det handlar fortfarande om makt och ansvar. Makt att påverka och avslöja. Ansvar att inte missbruka den makten.

Kommersialiseringen av medielandskapet kan dock ha haft avgörande konsekvenser för journalisternas uppdrag i samhället. Journalister ska publicera den information de har tillgång till - förutsatt att den är sann och viktig. I ett läge då stora ägargrupper med starka vinstintressen driver sensationsnormen till absurda nivåer för att snabbt kunna öka kassaflödet blir journalistikens uppdrag att gagna samhället ett blekt mantra i bakgrunden på morgonens redaktionsmöte.
'Att ge folk vad folk vill ha' har blivit ett populärt sätt att rationalisera de flesta etiska övertramp. Ord som allmänintresse går före den enskilde individens rättighet till ett privatliv. Det är trots allt inte längre bara kändisar, makthavare och näringslivstoppar som utsätts för övergrepp i media.
Brottsoffer, misstänkta gärningsmän, vittnen och oskyldiga åskådare hängs ut och dissekeras av hungriga reportrar på jakt efter nästa scoop som ska lyfta dem ytterligare några snäpp på karriärstegen. Åberopandet av konsekvensneutraliteten blir den ursäkt nyhetschefer använder sig av när de skickar ut sina reportrar till någon misstänkliggjord ministers trädgård för att i timme efter timme försöka fånga yttrandet som kan fälla snarare än fria, att inte låta sig påverkas av om Rikets eller någon annans affärer skadas eller gagnas av det som blir känt är grunden för den alltmer vidsträckta hänsynslösheten hos 'den tredje statsmakten'.

Pressetik bör naturligtvis inte innebära censur. Yttrandefriheten har en särställning i svensk lagstiftning, debatten kring denna i samband med Muhammedkarikatyrerna var viktig och att journalister inte bör ägna sig åt självcensur för att inte trampa diplomatiska band på tårna säger sig självt, men det bör finnas större utrymme för eftertanke om nyhetsvärde och personlig integritet innan drevet släpps lös i jakten på tittarsiffror och upplaga.
Det blir således viktigt att inte bara koncentrera sig på den enskilda journalistens eller chefredaktörens ansvar när medieetik ska diskuteras. Ägarna spelar en lika betydande roll. Den som ägnar sitt yrkesverksamma liv åt journalistiken lär knappast - åtminstone inte i karriärens början - vara inställd på att tänja på alla tänkbara moraliska gränser för att få fram sin nyhet. Likaså bör nyhetschefer och chefredaktörer önska en så 'ren produkt' som möjligt.
Det är när vinstintresset pressar fram en nyhetsrapportering som ligger helt i linje med den övriga kommersialiseringen av olika samhällsinstanser och kulturyttringar som också den enskilde journalisten sveps med. För att tro något annat än att journalistkåren också är lönearbetare som värnar om sina anställningar är bara naivt. Ägarna drar sig inte längre för att göra sig av med obekväma ifrågasättare och den utslängde arbetslöse journalisten vill ingen vara på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad.