Därför förlorar de rödgröna | Fria.Nu
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
Fria Tidningen

Därför förlorar de rödgröna

Under större delen av mandatperioden har det varit upplagt för en rödgrön promenadseger i det kommande valet. Ett historiskt stort övertag i opinionsundersökningarna, en ekonomisk världskris, en ekologisk kris som blivit allt mer påtaglig, en regering som har tagit det ena impopulära beslutet efter det andra, fyra regeringspartier som aldrig suttit i en regering mer än fyra år på raken och aldrig blivit omvalda tillsammans, och så vidare. Allt pekade på att vi bara skulle behöva få fyra år med Reinfeldt.

Men trots det tyder mycket nu på att de rödgröna inte kommer att lyckas få en majoritet i riksdagsvalet. Mycket kan förstås fortfarande hända fram till valet. De senaste valrörelserna har präglats av skandaler som varit omöjliga att förutse och ändrat förutsättningarna helt (dataintrång, valstugerasism etc). Och det ser ut som att det bara är en sådan skandal, att C, KD eller möjligen FP hamnar under spärren eller att sd kommer in i riksdagen, som kan hindra fyra nya år med Reinfeldt.

Vad är det då som gör att Reinfeldt mycket väl kan få sitta kvar i fyra år till? Svaret är till stora delar samma som varför vi nu riskerar att återigen få ett populistiskt och rasistiskt parti i riksdagen; avsaknandet av en politisk opposition, ett alternativ till den förda politiken.

Större delen av mandatperioden har de rödgröna ägnat åt att diskutera om de ska regera ihop och vilka som vill regera med vilka. Det har gett en bild av att de rödgröna partierna är mer intresserade av makten i sig än vad de ska ha den till. Detta har sedan förstärkts av att Alliansens politik mer eller mindre kopierats. Och det är inte bara politiken som kopierats utan även arbetsformerna. Eftersom Alliansen vann förra valet som ett gemensamt alternativ måste förstås de rödgröna agera och organisera sig på samma sätt. Istället för att ge väljarna tre olika politiska alternativ att välja på så har politiken sammansmälts till en linje som varken röda eller gröna väljare kan känna igen sig i.

Det är i dag svårt att se något område där de rödgröna i grunden vill ha ett annat samhälle än Alliansen. Ingen av kombattanterna vill på allvar ändra dagens samhällsordning, maktförhållandena och drivkrafterna i samhället. De rödgröna har i fråga efter fråga antingen kopierat Alliansen rakt av eller lagt sig så nära att skillnaden blir löjlig, om ens synlig för gemene man. För att ta några exempel:

• De rödgröna anser precis som Alliansen att tillväxten och mer arbete är den viktigaste frågan. Här finns en historisk möjlighet att bryta med arbetslinjen, med två partier som varit för kortare arbetsdagar och ett tredje parti som har flera sidoförbund som drivit frågan. Lägg till det alla rapporter om människor som misshandlas av förskräcklighetskassan och arbetsförnedringen och den allt större medvetenheten om vilka ekologiska och globala problem som vår överkonsumtion innebär, och det blir uppenbart att en växla-ner-linje skulle kunna bli en riktig valvinnare. Men med analysen att Alliansen vann förra valet på arbetslinjen så vågar de rödgröna inte annat än att kopiera Alliansens politik och gå in i tillväxtracet. Vi ska helt enkelt fortsätta att jobba mer så att vi ska kunna konsumera mer så att vi ska kunna producera mer så att vi ska kunna jobba mer så att vi ska kunna…

• Skatterna. Trots djupt orättvisa skattereformer, som borttagande av förmögenhets- och arvsskatt och skattelättnader för de som jobbar, så har de rödgröna inte tänkt återställa några skatter.

• EU-politiken. Inget parti driver längre ett utträde ur denna odemokratiska supermakt. MP har formellt och V i praktiken gett upp sitt motstånd för att kunna bli regeringsdugliga.

• Energipolitiken. Framförallt mp men även v har backat från att börja avveckla kärnkraften nu. Inga löften finns för den kommande mandatperioden, dvs i stort samma linje som Alliansen hade inför denna mandatperiod. De skillnader som trots allt finns har uppstått för att Alliansen har flyttat sig, efter att de rödgröna i praktiken la sig på deras ursprungliga linje. Det är dock tveksamt om den förflyttningen kommer att göra någon skillnad för kommande mandatperiod. Oavsett valutgång lär något kärnkraftverk varken stängas eller byggas de närmaste fyra åren.

• Djurskyddsmyndigheten inrättades förra mandatperioden och oppositionen protesterade högljutt när den lades ner av alliansregeringen. Nu är beskedet att den inte kommer startas upp igen.

• Friåret var en av de mest spännande reformer och beslut under förra mandatperioden, men avskaffades även det av alliansregeringen. Att återinföra det verkar det dock inte finnas några planer på.

• Mest talande är kanske ändå skolpolitiken. Alliansen vill införa betyg från årskurs sex, de rödgröna från årskurs sju. De rödgröna vill vilja något annat än Alliansen, men man har inte självförtroende nog att driva en politik som på riktigt skiljer sig.

Listan skulle kunna göras ännu längre. Visst finns det också skillnader även om de är få, som att det blir en folkomröstning om förbifart Stockholm och kollektivtrafiken i huvudstaden. Det löftet ska inte underskattas. Men det krävs så mycket mer för att på riktigt utgöra ett alternativ.

Med två mer eller mindre identiska politiska block ställer sig uppenbarligen allt fler frågan varför man ska välja kopian istället för originalet. En lika relevant fråga är om trots allt en majoritet väljer kopian, men det ändå innebär originalets politik – vem har då egentligen vunnit valet? Är det partitillhörigheten på de kommande ministrarna som är viktig eller är det politiken? Är det vem som har makten som är avgörande eller vilket samhälle vi bygger?

Vi behöver inte bara en ny regering, vi behöver en ny politik.

Annons

© 2021 Fria.Nu