Jag vandrar med tung ryggsäck i en och en halv timme innan jag kommer till presscentret vid det utbredda festivalområdet. Jag hinner höra Faluns popkungar Elias and the Wizzkids och Hoffmaestro & Chraas skapunk från utsidan, innan jag faller svettig framför Ane Brun. Det blir en perfekt landning till hennes smäktande och ibland spöklika melodier i ett landskap som doftar nordisk folkmusik och country.

Vemod, längtan, tillförsikt och erfarenhetens styrka präglar hela uppträdandet. Sirenlika stämmor kombinerade med inslag av dragspel, keyboard, cello och fiol slår an tonen.

Sommarvärmen skapar en perfekt relief till festivalen med dess många lika galna som kreativa utstyrslar, halvnakna tatuerade kroppar, skummande öl och lapptäcken av sovande och vilande människor på gulnat gräs. Stonerrockare blandas med rastas som avnjuter norrländska Glesbygd’n, Kultiration från Göteborg och danska Martin Jondo.

Men alla pop-, rock- och indiefans utgör festivalpublikens kärna och musikaliskt sett finns här många guldkorn.

Amerikanske musikern Devendra Banhart har en unik röst och hans avslappnade folkmusik transporterar lyssnarna till en befriande kalifornisk drömvärld. Konserten rör sig mellan postpsykedeliska influenser, beach pop och tungt jam, stöpt i undersköna melodier och med en medryckande humor. Bandmedlemmarna verkar ha riktigt roligt och spelar med lätthet. Surrealistisk poesi och världsmusikrytmer blandas i ett spretigt potpurri.

Vampire Weekend blir med sin soliga afro-electropop en logisk uppföljning. Efter bara två skivor har gruppen ett förvånansvärt stort utbud av starka låtar. Ezra Koenigs falsettröst har ett driv som tillsammans med de starka melodierna, rytmerna och soundet från det senaste albumet bildar ett fundament för dans, dans, dans.

Vår egen electrodiscodrottning Robyn gör en bejublad konsert och utstrålar professionell pondus och karisma. Hon formligen studsar omkring på scenen, med en glödande musikerensemble bakom sig. Ljusshowen tränger igenom lövverket under eken där vi står och dansen är igång igen.

Norska Kings of Convenience förmedlar med enkla men vackra melodier en befriande, chosefri kärlek till publiken. Det är avspänt, vänligt och opretentiöst. Naturbarnet Erlend Øye är en lekfull spjuver och Eirik Glambek Bøe kompletterar honom snyggt röstmässigt.

De tre stora dragplåstren Lily Allen, Patti Smith och Jay Z är också alldeles utmärkta artistval.

Lily Allen är dock lite rostig i sitt framträdande. Hon stapplar fram i högklackat och det märks att det var ett tag sedan hon stod på en scen. Men denna vita souldrottning, en modern motsvarighet till Dusty Springfield, men med starka inslag av nutida electro, har ett mycket starkt kompband och ett låtmaterial att stå stadigt på.

Evigt brinnande konstnären, poeten och musikern Patti Smith gör ett starkt framträdande. Smith lyckas ena en åldersmässigt mixad publik som också hörsammar hennes politiska engagemang. People have the power tillägnar hon dem som drabbats av oljeutsläppet i Mexikanska golfen.

Jay-Z avslutar festivalen med en mäktig show inför som det verkar nästan alla 42 000 besökare. Han svarar upp mot förväntningarna och folkhavet framför Utopiascenen böljar fram och tillbaka.

Det är tydligt att Peace and love är här för att stanna och bli ett stående festivalbegrepp på samma sätt som Roskilde, Hultsfred och Glastonbury har varit för tidigare generationer.