Öppenhjärtig och arg debattbok

Det senare gör den lilla, unga, feministiska, lesbiska, indisk-kanadensiska muslimen Irshad Manji –  författare, journalist och aktivist – i sin lättlästa, öppenhjärtiga och arga debattbok ”Det muslimska problemet – En maning till uppriktighet och förändring”. Och hon gör det så skarpt att New York Times utnämnt henne till ”Usama bin Ladins värsta mardröm.

Hon sopar mattan med reaktionär, kvinnofientlig, antidemokratisk, intolerant, bokstavstrogen, debatt-tystande, humorbefriad, fundamentalism och islamofascism. Hon kritiserar offermentaliteten, bristen på självkritik och hyckleriet i många muslimska kretsar. Hon vill rensa islam från arabisk kulturimperialism och stamtänkande – den strikta ”ökenislam” arabiska fanatiker påtvingat de 80 procent av världens muslimer som är icke-araber. Hon fördömer antisemitismen.

Istället vill hon anknyta till islams guldålder då debatt och vetenskap blomstrade och den islamska världen, umma, var världens ledande civilisation. Speciellt vill hon i sin kamp för islamisk reformation framhålla ”ijtihad”, den gamla muslimska traditionen av kritiskt och självständigt tänkande. För allt detta utsätts hon för hot och hat och kallas ”grisflata”.

Jag kan reta mig på att Irshad Manji är väl naiv, valpig, troskyldig, generaliserande, provästlig, proamerikansk, prokapitalistisk, prosionistisk och ”uppblåst”. Hon är väl svartmålande, och lyfter verkligen inte fram de positiva sidor islam har – tendenserna till egalitär rättvisa och globalt brödraskap. Det är väl så viktiga saker om man vill ”avmedeltidisera” islam och anpassa denna tro till den moderna världen och verkligheten.

Men det får andra göra, och gör. Irshad Manjs stora insats är att lyfta på locket och tala klarspråk i en mängd för realislam kritiska frågor. Hon breddar därmed debatten genom att göra fler och fler saker möjliga att diskutera – som ”handskakningsvägran”, jude- och Israelhat, omskärelse, hedersmord, kvinnoförtryck, stening, slaveri, terrorism, samt diktaturen och underutvecklingen i den arabiska och muslimska världen. Och varför protesterar inte vanliga muslimer mot de religiösa extremisternas missbruk av Islam, Allah, Koranen och Profeten, undrar hon.

Genom sin ”ultrakritik” förvandlar hon mildare kritik till ”mittfåra” i debatten. Och inte minst sågar hon den politiskt korrekta mångkulturalismen för dess värderelativistiska ovilja att våga stå upp på allvar för universella mänskliga rättigheter för alla. Hennes huvudbudskap är fullständigt korrekt, relevant och viktigt: Islam behöver demokratiseras – av muslimer.