Ekonomer gnuggar sina geniknölar för att förstå vad som gick fel och vad som borde ha gjorts. Indoktrinerade av nyliberalism ekar svaren som alltid: Sänkta löner för att förbättra konkurenskraften. Facken måste ta ett steg bakåt. Omorganiseringar och effektiviseringar som betyder att färre personer gör samma jobb. Visst är det en fungerande medicin för att snabbt komma på fötter. Men det hjälper inte till att skapa en långsiktigt hållbar och mänsklig ekonomi.

Hur som helst är det inte alltid ekonomers skrivbordsprodukter blir verklighet. Ofta har politiken en mer direkt makt över vilka lärdomar som dras av företagsvärlden. Under finanskrisen 2008–2009 tog Sveriges regering flera viktiga beslut. Ett sådant var att inte gå in och rädda bilindustrin. Kanske tog finansminister Borg en titt i någon historiebok och insåg att det är en dålig idé att slösa skattepengar på företag som gjort sitt.

Kanske var det också lärdomar från historien som fick Borg och hans vänner att bestämma sig för att höja insättningsgarantin för bankbesparingar. Om folk i panik tar ut sina pengar så att en bank går i konkurs kan det lätt utvecklas till ett dominospel där den ena efter den andra banken faller. Om folk ser sina arbetsamt ihoptjänade slantar förstöras av bankväsendet försvinner också förtroendet för det existerande systemet. En grogrund för fascism och andra extrema rörelser kan bildas, som i Tyskland på 30-talet.

Tyvärr finns det allvarliga problem med politiska reformer så som insättningsgarantin. Närmare bestämt att finansväsendet delvis frigörs från sitt ansvar. Skattebetalarna tvingas betala priset för en kris som har sin grund i bankernas ansvarslösa överutlåning. Regeringen hävdar bestämt att industrin, för att inte tala om arbetskraften, måste stå på egna ben. Samtidigt får bankväsendet förbättrade villkor, genom att staten försäkrar deras sparkunder, precis när bankerna visat sig vara oförtjänta sina kunder. Deras förtroende räddades just när de var på väg att visa att de representerar ett system som inte förtjänar vårt förtroende.

Bankernas slutsats blir givetvis att det är fritt fram att bete sig oansvarigt. När de klantar sig kommer pappa staten och reder upp röran. På så vis läggs grunden för nästa finansiella bubbla, som återigen sätter vanligt folk på pottkanten. Vår nuvarande räntestyrda ekonomi är gjord för att slå ut svaga aktörer och kommer, om den tillåts, fortsätta att göra det genom återkommande kriser.

För att en gång för alla få bukt med dessa återkommande ekonomiska kriser behöver nya lärdomar dras. Först och främst borde finansväsendet sättas under tydliga, internationella spelregler genom mellanstatliga avtal. Demokratiska institutioner måste ha något att säga till om gällande den globaliserade ekonomin. Det är inte okej att ekonomisk spekulation får utsätta människor för fattigdom och stress, genom att förstöra deras försörjningsmöjligheter.

Många av världens sociala rörelser kräver en Tobinskatt på internationella valutatransaktioner för att minska spekulationshajarnas makt över våra liv. Andra rörelser har visat att en räntefri, solidarisk ekonomi är möjlig. Men dessa lärdomar kommer knappast att dras av finansväsendet på eget iniatiativ. Det finns för många goda vinstmöjligheter i spekulationsekonomin. Istället måste vi medborgare börja ställa krav gällande de ekonomiska spelreglerna. Gentemot våra banker och våra regeringar.