Någonstans i Sverige kämpar en ung höna för livet när hon brutalt hackas på av några andra kycklingar som drivits till vansinne av den konstanta trängseln och rädslan. De har levt i fyra veckor på det sättet, inne i en enorm lada tillsammans med tusentals andra. Smutsigt, högljutt, dunkelt. Solljuset har de aldrig sett, bara det lilla som sipprar in genom de små fönstergluggarna i taket. Och det ljuset räcker inte för att de ska kunna identifiera varandra, det UV-ljus som de behöver till det blockeras av fönstren.

I genomsnitt dör två till tre hönor varje sekund, dygnet runt, alla dagar. Tar man med hela världen i den beräkningen är siffran snarare mer än tusen per sekund.

Om en vecka är det dags för slakt, kycklingar i Sverige får sällan leva längre om deras påtvingade livssyfte är att bli kött. Värphöns får bli lite äldre, men så fort deras äggvärpning stannat av lite kasseras de som om de inte vore värda något. Det är de inte heller, att döma av hur de behandlas och människors likgiltighet inför detta.

På gågatan inne i centrum befinner jag mig denna dag i bitande kyla. Men inuti mig brinner det av frustrationsblandad motivation. Mannen framför mig lägger fram det ena argumentet efter det andra, argument som jag hört så många gånger förut. Samtalet inleddes med att han anklagade mig för att vara en minkutsläppande ligist med provocerande budskap som jag tydligen trycker upp i folks ansikten.

Men vem är det egentligen som provocerar? Många är alltför förblindade av sina fördomar och sin ilska för att ens lyssna på vad man har att säga. Jag har i alla fall lyckats övertyga honom om att Djurens rätt är en ickevåldsorganisation som tar avstånd från alla illegala aktioner och att det är väldigt få djurrättsaktivister som faktiskt håller på med sådant. Det är bara det att det är de som syns.

På en annan plats i Sverige sorteras de nykläckta kycklingarna på löpande band. Tupparna, som eftersom de inte kan lägga ägg är olönsamma för industrin, åker rätt ner i en kvarn där de mals ihjäl efter bara någon timme i livet. Fem miljoner dör på det sättet varje år i Sverige.

”Men de som gör det”, säger mannen, ”orsakar en jäkla massa skada för den stackars pälsuppfödaren”.

Som om man behövde pälsuppfödningar, där minkar hålls instängda i minimala burar och ofta utvecklar beteendestörningar eftersom de inte alls kan utföra naturliga beteenden. Och det är pälsuppfödaren det är synd om?

Människor behöver inte päls, det är minkarna som behöver den. Vad som kommer ut ur min mun är aningen mer raffinerat, och mannen verkar faktiskt för ett ögonblick ta åt sig. Men sedan faller allt ihop igen. ”Äh, lägg ner hela skiten bara för fan” muttrar han och går iväg.

På ett slakteri står några kor och väntar på sitt öde. Det är lågt i tak så att de inte ska kunna röra sig och fly i panik över varandra. Från rummet intill hörs panikslagna läten vilket följs av att en blodpöl skymtas under dörren, det mesta av blodet tas dock om hand för bland annat blodpuddingstillverkning. Kon på andra sidan dörren har nu förvandlats till ett objekt, och på några sekunder gått från att vara en levande och kännande individ, till kött. Fast på något annat sätt har de aldrig behandlats eller betraktats, än just objekt att utnyttja.

Mannen försvinner bort ur mitt synfält och min frustration omvandlas till motivation igen, och nästa person skriver på utan att tveka. ”Det är groteskt att djur får behandlas på det här sättet” säger hon och krafsar ner sitt namn på listan. Hon har lite bråttom men hinner få med sig lite gratisfoldrar om djurens situation i Sverige. Hon virvlar iväg samtidigt som en vind får tag i protestlistorna som hastigt rycker till och fladdrar upp.

Kanske är det jag som är provocerande ändå. Men det lilla missnöje jag kan skapa hos folk med djurrättsrörelsens ideologier och våra protester är ingenting mot det lidande som pågår varje dag, varje minut, alla dagar, bakom stängda ladugårdsdörrar. Fast det är klart, allt beror väl på var man drar gränsen för provokation. Vad jag vill är ju trots allt att få folk att ändra sina vanor och tänka om i sina åsikter. Någon har någon gång sagt att ”djurs rättigheter är bara en logiskt följdriktig utvidgning av den revolutionära rörelsens humanistiska ideal”. Allt eftersom frågor blir mer mainstream så måste det komma nya uppseendeväckande ställningstaganden. Även de som uppmärksammar svartas och kvinnors rättigheter har en gång kämpat i samma uppförsbacke som djurrättsrörelsen, i vissa avseenden gör de det fortfarande.

En fiskebåt drar upp det sista nätet för dagen innan det är dags att undersöka dagens fångst. Fiskarna räknas dock inte i antal individer, utan i sammanlagd vikt. Vad som kommer att hända härnäst är en långsam kvävningsprocess som till slut ska leda till döden. Därefter hamnar de på hälsomedvetna människors tallrikar som vill inkludera lite extra omega 3 i sin kost.

Mannen som nästan alltid suttit på en av bänkarna på gågatan när jag varit här med någon namninsamling ler lite kort åt mig. Han säger inte mycket, men ville skriva under listan och efter det brukar vi ordlöst hälsa på varandra om våra vägar råkar mötas. Jag möter hans blick och ler tillbaka och ser sedan ut över den allt tommare gatan och bestämmer mig för att dra mig tillbaka för dagen. Med lite färre flygblad och affischer än i morse och med några fyllda protestlistor avlägsnar jag mig från platsen. Vad jag gör kanske inte leder till någon förändring, men man kan alltid försöka. Och inget är mer givande än att arbeta för något man tror på.

Lite trött, lite frusen men relativt nöjd över dagen sjunker jag ner på en bänk på busstationen och ser ut över den lilla del av världen jag kan se härifrån. En vind dånar över staden och rycker tag i de nästan kala trädkronorna och på marken virvlar de bruna löven omkring i cirklar. Och någonstans i Sverige har hönan dött av de vassa hackningarna. Korna är slaktade, tuppkycklingarna är nermalda och fiskarna har kvävts till döds.