Ett drygt år efter finanskrisens ankomst blöder Jamaica fortfarande ymnigt; ekonomin är extremt dollarberoende och så länge dollarn är låg blir Jamaicas exportinkomster också det. Så vad gör en nära nog bankrutt önation i tredje världen när alla andra alternativ tycks vara bortblåsta? De söker sig till Internationella valutafonden, IMF. Målet för regeringen är ett lån på 10 miljarder kronor, något som tvingat finansministeriet att dra åt svångremmen med ett skattepaket som ska inkassera de summor som godkänner Jamaica som låntagare hos IMF.

Men ilskan är stor över att reformpaketet, eller snarare skattereformen, främst satts på basvaror som slår hårt mot redan magra plånböcker: matolja, socker, salt, bröd och elektricitet. Alltmedan skattesatserna på luftiga residenser och tomtlotter i mer välbärgade områden förblivit närmast oförändrade. Reformen kan ge motsatt effekt: konsumtionen minskar eftersom vanligt folk inte kan betala de nya summorna, vilket lär utgöra idealisk grund för den svarta marknaden att etablera sig. En utveckling som skulle ge många samhällsanalytiker rätt i sina farhågor inför framtiden; unga män vänder universiteten ryggen och söker sig till knark- och vapenrelaterad brottslighet, kvinnorna blir fler i skolsalarna och på arbetsmarknaden. Kvinnor har i takt med bredare vägar in till studievärlden och arbetssektorn etablerat sig och erbjuder något som under de senaste decennierna varit en klar bristvara i det jamaicanska samhället: stabilitet.

Men det är just mot arbetarklassens kvinnor som regeringens sparpaket med höjda skatter och priser på basvaror som matolja, ris och bröd slår allra hårdast. Ensamstående mödrar får än mindre tillgång till stödsystem och sociala bidrag och mindre marginaler att mätta och sända sina barn till skolan med. Därutöver har regeringen deklarerat att lönenivåerna inom den offentliga sektorn inte kommer att höjas under minst två år framöver arbeten inom utbildning och sjukvård där kvinnor är i klar majoritet.

Jamaicas förhandlingar med IMF förvånar på ett annat plan; landet prövade lånelyckan redan på 1980-talet. Den gången slutade det i orealistiska statsskulder och ett alltigenom missväxt samhälle där brottsligheten blev en enklare väg ur fattigdom än utbildning och arbete. Gemene jamaican sätter inte mycket hopp till att den rika världens institutioner i det här fallet IMF kan rädda vad som alltmer liknar ett förlist skepp utan livbåtar. Intrycken från gatan är intelligenta och riktiga när följdfrågan hänger kvar över det karibiska turistparadiset: Vad händer efter lånet?

Troligen är reformerna med avgiftsfri sjukvård, läs- och skrivkurser och subventionerade basvaror snart ett minne blott. De indikationer som redan hörts, gällande lönestopp och troliga nedskärningar inom den offentliga sektorn för att skrapa loss budgetsmulor, tror jamaicansk press och många på gatan är första punkten av många inom en ny inrikespolitik, numera dikterad av IMF.

Klas undrar när Iran kommer att få köpa Jas Gripen. Några moraliska skrupler ser han inte hos någon...