Det finns goda skäl att ändra sjukförsäkringen

Debatt | Sjukförsäkringen I Fria Tidningen den 19 december hånar Laerny Johansson regeringens reformer och menar att de går ut på att befria samhället från ”belastande element” genom suicidtabletter. Gunnel Malm fortsätter i samma nummer och skriver att det är underbart ”att också cancersjuka får bidra”. Det är rätt anmärkningsvärt att ingen av debattörerna tar ämnet på allvar, utan båda tycks likställa politiken med att regeringen vill att vi dör vid rätt tillfälle.

Publicerad: Söndag 10 januari 2010 | 07:00

Perspektivet kunde knappast ha varit mera onyanserat. I själva verket finns det förstås goda skäl till att reformera socialförsäkringssystemet. En orsak till det är att en mycket stor andel av Sveriges befolkning har hamnat i ett destruktivt bidragsberoende.

Under mitten av förra högkonjunkturen var ungefär 200 000 personer sjukskrivna varje given dag, medan nära tre gånger så många var förtidspensionerade. Ett av världens friskaste folk var enligt statistiken extremt sjukt. Antalet förtidspensioner hade närmast fördubblats sedan slutet av 1980-talet. Den enkla förklaringen till denna utveckling är att politikerna döljer den sanna arbetslösheten i sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

En offentlig studie visade för några år sen att 60 procent av de sjukskrivna själva ansåg att de hälsomässigt helt eller delvis kunde återgå i arbete. Det har alltså funnits, och finns ännu, gott om skäl till att verka för att fler övergår från sjukskrivning till arbete. Regeringen förtjänar kritik för att de sätter press på allvarligt sjuka, men inte för ambitionen att minska beroendet.

På sätt och vis har också regeringens politik varit framgångsrik. Nedgången i sjukfrånvaron som har skett mellan 2006 och 2009 motsvarar omkring 41 000 heltidsarbeten. Det är inte bara en samhällsekonomisk vinst, utan visar också att många har brutit ett långvarigt beroende av det offentliga. Överlag har allianspartierna trots all kritik fört en bättre politik än den förra regeringen. Problemet är att det är långt svårare att politiskt bryta ett bidragsberoende än att skapa det.

Å andra sidan bör vi reformera socialförsäkringen eftersom systemet är minst sagt byråkratiskt och krångligt. Administrationen av trygghetssystemen har i dag delats upp mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, landstingen och de olika a-kassorna. Samordningen fungerar minst sagt bristfälligt. Byråkrati och krångel uppstår istället för helhetsansvar. Det bidrar till att många upplever att de tjänstemän som administerar sjukförsäkringen är allt annat än vänligt inställda.

Skattebetalarnas förening menar att det är möjligt att både stärka skyddsnäten och minska beroendet. Det gäller att överföra mera makt till den enskilde så att beroendeställningen till statliga administratörer minskar. För att nå dit kan en försäkringspeng skapas som följer alla svenska medborgare. Den som känner att de offentliga myndigheterna inte sköter sin uppgift väl kan välja att lägga ut sin försäkring, som är solidariskt finansierad, på privata aktörer. Därmed skulle vi kunna få ett system som faktiskt sätter den vanliga invånaren i centrum.

Nima Sanandaji utredare, Robert Gidehag vd, Skattebetalarnas förening

Kommentarer:

Nej, det finns inga goda skäl

Submitted by Sven Tycker (inte verifierad) on 10 January, 2010 - 16:06.

Nej, det finns inga goda skäl att ändra sjukförsäkringen på det sätt som Socialförsäkringsministern nu genomför. Den Ättestupa i Sjukförsäkringen som skapas är inget annat än ovärdig. Att Ovilliga Skattebetalarnas Förening tycker så förstår jag dock. Fakta är att sjuktalen kontinuerligt minskat under de senaste 10 åren. Enligt arbetsgivarnas egna beräkningar är sjukfrånvaron i dag den lägsta på närmare 30 år. Sverige har också bland den högsta verkliga pensionsåldern i världen. Det finns alltså inga skäl att genomföra panikåtgärder i Sjukförsäkringen.

Ovilliga Skattebetalarnas Förening fortsätter också att sprida lögnerna om sjukförsäkring (och pension och A-kassa) som "ett destruktivt bidragsberoende". Det handlar om försäkringar, inte om bidrag.

Sedan är det helt riktigt att många som i dag går sjukskrivna eller har sjukersättning (förtidspension) fortfarande har en viss arbetsförmåga. Problemet är att ingen efterfrågar denna arbetsförmåga. Enligt Försäkringskassans egna beräkningar är det t.ex. väldigt få arbetsgivare som erbjuder långtidssjuka någon annan sysselsättning som dom kan klara av. För de som nu slängs ut ur sjukförsäkringen handlar det möjligen om att via olika former av anpassade arbeten kunna få en sysselsättning. Ofta s.k. lönebidrag. Redan i dag är det mycket svårt att hitta arbetsplatser till de som redan i dag har lönebidrag. Ännu svårare blir det när nu ytterligare 10.000-tals personer ska konkurrera om platserna. Där dom ska konkurrera med ung, friska och välutbildade som även dom ofta har svårt att hitta jobb. Skälet är att svenska arbetsgivare är bortskämda. Organisationerna är så slimmade att det inte finns plats för den som inte kan ge minst 100%. Resultatet blir att vi bara flyttar folk från sjukförsäkringen till arbetslöshet eller socialen.

Låt oss ta ett exempel. Den organisation som verkligen borde föregå med gott föredöme, Försäkringskassan. När FK nyligen genomförde en enorm omorganisation, från en lokal, decentraliserad organisation med personlig service till dagens centraliserade och avpersonifierade organisation rensades mycket effektivt alla lönebidraganställda och andra anställda med olika arbetshandikapp ut. Tidigare när det fanns kontor på alla orter fanns det på de flesta håll en eller flera anställda med lönebidrag som hjälpte till och utförde de sysslor dom kunde. I stort sett alla dessa fick sparken när verksamheten centraliserades. Samtidigt gick cheferna, på uppdrag från de högre cheferna, ut bland all personal med olika arbetshandikapp och uppmanade dessa att säga upp sig.

Det finns INGA skäl till panikåtgärder typ Ättestupapolitiken inom Sjukförsäkringen. Det finns skäl att hjälpa de som har arbetsförmåga kvar att hitta en sysselsättning. Och det finns starka skäl att ställa större krav på arbetsgivarna att anpassa arbetsplatser och arbetsorganisationen så att fler klarar av att arbeta.