Grönröd miljöutopi

Men. De rika kan köpa sig extra ransoner i detta system. Och majoriteten av världens befolkning har inga betalkort, och även om så vore är deras länder så korrumperade att ett betalkort-ransonerings-system för koldioxid skulle bli opålitligt där. Fast de kan använda andra metoder för ransonering, menar författaren. Och varför kan inte Sverige visa vägen?

Då är vi tillbaka på ruta ett. Vänsterkravet på garanterad social ”koldioxid-jämlikhet” som en viktig motivationsgrund till ransoneringen går förlorad. I teorin har författaren förstås rätt i att vi som individer, företag och nationer måste begränsa, ransonera och fördela koldioxidutsläppen. I praktiken löser inte förslaget problemet med att skapa ett tillitsfullt globalt klimat-miljö-resurs-samarbete på rättvis och solidarisk grund.

För övrigt puffar författaren för vanligare miljökrav. Som exempelvis lycka och social utveckling inom ekologiska ramar snarare än ständig konsumtionshets-driven materiell tillväxt. Samt (mina favoriter bland förslagen): nationell självförsörjning, lokal ”korttransportig” ekonomi, och småskaliga arbetsskapande ekojordbruk.

Trots allt en läsvärd bok i positiv ton. Vädjar man till dåligt samvete slår folk bara dövörat till.