VAD HÅLLER DE PÅ MED DÄR NERE EGENTLIGEN? ÄR DE HEDNINGAR ALLIHOP ELLER? HAR DE INTE LÄST BIBELN? ELLER LÄSER DE BARA GAMLA TESTAMENTET? utbrast en till synes helt fredlig busschaufför på Lidingö under en av mina Sverigevistelser efter att jag förklarat att jag visserligen talar flytande svenska men egentligen är en israelisk turist.

Andra, mer sofistikerade, lägger ut texten om vad den israeliska armén gjorde under Gazakriget i vintras och verkar ta för givet att jag omedelbart vidarebefordrar informationen till högt uppsatta militärer och politiker, alternativt övertygas om att det vore moraliskt riktigt att lämna landet. Men de som verkligen får mig att vilja gallskrika är de som förtroligt viskar ”Bra jobbat – håll muslimerna i schack, annars tar de över hela världen.”

Precis som Dror Feilers Snövitinstallation lyckades Donald Boströms numera världsberömda artikel i Aftonbladet framkalla hätska reaktioner hos den israeliska allmänheten – speciellt efter att utrikesminister Lieberman, som innan dess mest suttit och dammat i något bortglömt hörn på utrikesministeriet i Jerusalem, fått utlopp för alla sina dramatiska talanger i sin strävan att kväsa detta omedelbara strategiska hot. Och precis som jag alltid får den tveksamma äran att representera den israeliska regeringen och militären under mina Sverigebesök fick jag nu ta rollen som svensk pressombudsman. ”Får man verkligen publicera vad som helst i Sverige?” frågade en journalistvän. ”Är de antisemiter allihop?” undrade goda religiösa vänner. Och naturligtvis, som brev på posten, en arbetskollegas kommentar: ”Det måste bero på att det finns så många muslimer i Sverige. Snart tar de över hela Europa.”

Efter ett antal sådana konversationer var det nästan en lättnad att höra Avri Gilad säga i Galatz, arméradion: ”Det är svårt att vänja sig vid bilden av Sverige som antisemitiskt... jag menar, den första associationen till Sverige är ju fortfarande billigt, lättillgängligt sex med någon blond tjej som heter Anita.”

Donald Boströms avsikter må ha varit goda, men resultatet blev... inte så bra. De palestinska mödrarna vet inte mer i dag än de gjorde för sjutton år sedan. De flesta israeler, även de som inte läst ett ord av artikeln (troligen 99 procent av befolkningen), associerar i dag ”Afton-bladdet” med antisemitiska vandringssägner. Den israeliska regeringen utnyttjade raskt tillfället till att misstänkliggöra all europeisk finansiering av israeliska människorättsorganisationer och att delegitimera resultatet av deras arbete. Carl Bildts planerade besök i Israel har skjutits upp på obestämd tid på grund av den diplomatiska dispyten. Förhoppningsvis kommer Javier Solana att fortsätta diskutera kravet på ett totalstopp av byggnadsverksamheten i judiska bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken med den israeliska regeringen.

”Aftonbladetgate” har gjort mig ännu mer övertygad om att det enda sättet att åstadkomma en positiv förändring i Israel/Palestina är genom utländskt samarbete med israeliska och palestinska freds- och människorättsorganisationer på markytan och ett gemensamt politiskt tryck på alla makthavare i regionen för en fredlig lösning av konflikten. Istället för ömsesidig pajkastning skulle jag vilja se svenska Israel- och Palestinavänner samarbeta med Breaking the Silence, Rabbis for Human Rights och palestinska organisationer i Gaza angående soldatvittnesmålen från det senaste Gazakriget, med Ir Amim, Al Quds Dialogue Center och lokala palestinska föräldrakommittéer angående de allvarliga bristerna i det kommunala skolsystemet i Östra Jerusalem, och öppet och officiellt stödja det informella fredsförslag som utarbetats av det israelisk-palestinska Geneveinitiativet. Eller varför inte med Friends of the Earth Middle East, som samlar palestinska, jordanska och israeliska miljöaktivister under ett tak?