Litteratur

Nystartade Göteborgsförlaget Exento satsar på en lokal debutant i sin första utgivning. Eric Hellman är förutom romanförfattare även musiker, poet och bibliotekarie. Och om han inte har gjort det tidigare bankar han i sin romandebut ett enormt hål på myten om att bibliotekarier skulle vara tråkiga. Det finns inget tråkigt i hur han beskriver en bohems vedermödor i dagens Göteborg.

Huvudpersonen Axel skildras istället med en smått ironisk ton, både hans drömmar och hans vardag i vakuumet mellan studier och jobb med festande, dåligt med pengar och besök på arbetsförmedlingen. Samtidigt förefaller han vara inte helt smart och ganska befriad från självironi, något som gör romanen än mer intressant.

Historien om en ung man med författardrömmar är i sig inte särskilt originell. Mannen ifråga är missförstådd av ett samhälle som vill att han ska skaffa ett ”vanligt” jobb och falla in i mallen. I förhoppning om att hitta både spänning och sig själv reser han utomlands där han hittar en annan sorts spänning än vad han tänkt. Igenkänningsfaktorn är hög.

Stundtals kan storyn nästan kännas lite banal, men Hellmans språk lyfter den. Han beskriver Axels värld utan utsvävningar, men den görs tillgänglig för läsaren genom ett flödande lätt och jämnt språk. Det finns en skön ton i berättandet och Hellman har förmågan att skildra en stämning.

En väg mot ingenstans skulle kunna beskrivas som Ulf Lundell i lightversion. Huvudpersonen Axel känns igen som den typiskt rastlöse men slöe mannen. Hellman har även samma förmåga som Lundell att beskriva vardagssaker så att de blir intressanta, och låta läsaren komma lagom långt in i huvudpersonens tankegångar. Men detta är inte en lundellsk tegelstensroman. Boken tar slut efter 168 lättlästa sidor och det är alldeles lagom.

Det går alltid att fråga sig vad en författare vill säga med en bok. Här kan man möjligen hitta en vag samhällskritik, men samtidigt en likaledes vag kritik mot de drömmande bohemerna. Men det går alltid att övertolka och det är nog inte meningen att läsaren ska hitta några direkta budskap i En väg mot ingenstans. Jag ser det som att Hellman helt enkelt vill berätta en historia, något han gör väldigt bra.