Den kanske mest effektiva och uppseendeväckande djurrättsaktionen (oavsett om det är den egentliga tanken) pågår i skrivande stund i hjärtat av den svenska köttindustrin, nämligen i frysdiskarna. Glassplitter i Kronfågels slaktade och senare styckade och djupfrysta kycklingar har fått skolor, sjukhus och konsumenter att överge kycklingen för andra matvaror. Ett tjugotal polisanmälningar har gjorts och svensk köttindustri sitter i krismöten utan självklara och enkla lösningar.

Men budskapet från Kronfågel står kvar, trots tusentals återkallade djupfrysta kycklingar: ”Ät kyckling!” ”Försök inte ändra några matvanor.” Vilket ändå är möjligheten som aktionen tvingat fram, eller åtminstone diskussionen kring ett liv utan kött. Men om kycklingarna som slaktats helt i onödan har ingen skänkt en tanke, än mindre yppat ett ord. För Kronfågel är ingen skada skedd, det drabbar ingen fattig. Köttjätten omsätter 2,8 miljarder kronor och vidhåller liksom McDonald’s gärna köttkonsumtion som självklar ingrediens på kostcirkeln, även i den ”gröna” varianten.

Aktionen inom kycklingindustrin äger rum bakom fiendelinjen, i hjärtat av det tysta lidandets högborg. Varje år slaktas miljarder kycklingar världen över – bara i Sverige drygt 60 miljoner årligen – och intressant är vad ett tjugotal funna glasskärvor instuckna i köttbitar kan generera: ändrade matvanor. Väckt nytänk. Nya mentaliteter. Diskussioner kring djuretik, är djurens lidande verkligen nödvändig?

Men som så ofta när det kommer till djurrättsfrågor spjärnar människan tillbaka och reser ragg mot aktioner, åsikter och ideologier som hotar västerlänningens livsstil och vanor. I fallet med glasskärvor i slaktade försvarslösa kycklingar från Kronfågel är det människan ”konsumenten” som är offret. Aldrig djuret. Djur, däribland kycklingar, har rätt att existera endast i egenskap av föda åt människan, inte som individer jämställda med henne.

Djuren, de namnlösa kreatur som utan att tillfrågas göder kroppar som biologiskt sett är konstruerade för vegetarisk konsumtion, förblir de självklara bidragsgivarna till västvärldens överkonsumtion. En av fyra matpåsar beräknas hamna direkt i soporna, utan att ha konsumerats alls. Men vad krismöten innanför svenska köttindustrins lyckta dörrar jämte polisanmälningar och medieinitierad hysteri kommer att leda till i slutändan är svårt att sia om.

Företrädare för vegansk diet har alltjämt en miljardindustri beväpnad med skickliga lobbyapparater emot sig, och tron att människan inte klarar sig utan kött är djupt rotad i det svenska samhället. En mentalitet som indoktrineras i små barn från tidig ålder, Arla är i svenska skolor lika med lycka, gröna ängar och näringsrik mjölk. En idyll som alltför sällan ifrågasätts, än mindre vågar låta sig utmanas av alternativa livsstilar, fastän köttindustrin står för större utsläpp (19 procent) än flygtrafiken (2 procent).

Det var länge sedan djurrättsfrågor fick plats i den svenska samhällsdebattens hjärta. Det sista köttindustrin önskar är en renässans av djurrättsfrågor, lik den under slutet av 1990-talet, en nykläckt diskussion kring djurs lidande som på allvar försöker belysa och besvara varför glasskärvor i kycklingar kan utgöra ett hot mot köttindustrin och den enskilda konsumenten.

På kort sikt genererar aktionen rädsla bland konsumenter – på längre sikt ämnar den (alternativt hotar, beroende på vem du frågar) väcka just diskussionen kring djurrättsfrågor. Vad aktionen i grund och botten hotar är nämligen en ohållbar livsstil som kräver blind lydnad från både djur och natur.