Och allting behöver börja på nytt. I hemstaden Stockholm vaktar en mamma som tycker att Carolls konstnärsdrömmar är slöseri med tid, och i Paris finns visserligen likasinnade vänner, men dessa har en tendens att luta sig mot Caroll för hjälp med pengar till mat och knark, nu när hon fått tag på en förmögen beskyddare. Och ingenstans får hon ro och inspiration nog att verkligen skriva.
'Fritt Förfall' är ett fascinerande tidsdokument, på många olika sätt. Det är spännande att följa Carolls umgänge bland sjanor, intellektuella och konstnärer. Stenberg beskriver hur bögarna medvetet spelar ut en förväntad homosexuell gestik och tal för att visa på sin existens. Medan Carolls homosexualitet som kvinna och feminin i sin tur oftast är helt osynlig. Det är unikt och revolutionerande med en ung svensk kvinna på 50-talet som beskriver sin huvudkaraktärs lesbiska relation helt utan skam eller ifrågasättande. Något man inte allt för ofta ser ens idag. Inte konstigt att förlagen inte vågade ge ut den när den skrevs för dryga femtio år sedan. På Bonniers ansåg man att boken saknade litterära kvaliteter, och det var först när litteraturforskare för några år sedan hittade manuskriptet i kvinnohistoriska samlingarna på Göteborgs universitet, som det fann sin väg till Normal Förlag som nu ger ut det.
Det är också ett starkt kvinnoporträtt av en ung kvinna som dagligen kämpar för att få existera och tro på sig själv som skapande varelse. Här skiljer hon sig åtminstone på ytan från sina manliga kollegor. När Raul (i verkligheten poeten Paul Andersson) beskriver sig själv låter det såhär: 'barnhemsbarn med ogift mor och högadlig far. Förutom det har jag min inte oansenliga intelligens och mitt brinnande bokintresse. Resultatet är naturligtvis en skald.'
Att Caroll är en del i en grupp av framför allt unga manliga konstnärer med överklassbakgrund innebär att hon hamnar i ett mellanland av manschauvinism och privilegier som hon både föraktar och uppskattar. Det röks Gauloise och känslan är tidlöst konstnärsschablonsk, och det är både intressant, komiskt och provocerande att följa diskussionerna som förs.
Även språkligt syns tiden och samhället, bögar som kallas för sjanor och orden knark och knarka uppfinns som ett kodord för narkotika. 'Får vi inget annat gjort har vi åtminstone försett svenskan med ett nytt ord.' säger Caroll tröstlöst.
Berättandet känns fräscht och lätt, snuddar bara vid de tyngre ämnen som tas upp av narkotikaberoende, prostitution och destruktivt beroende. Resultatet blir att det aldrig känns depressivt, men konstigt nog inte heller banalt.
Det finns en del lösa trådar som ger en känsla av att det finns oändligt mycket mer att berätta om. Till tröst kan man tänka på de sex övriga böckerna i den romansvit som inleddes med 'Kärlek i Europa' 1981 och rör sig i samma miljöer.
Stenberg lyckas hela tiden väva ihop det som kunde ha varit enbart sorgligt med humor och värme. Som i stycket när Caroll och Martha minns tillbaka på sin resa till Capri, Martha gången i solen när Caroll fått sina första sommarfräknar på näsan, och Caroll gången då hon rusat gråtande ut ifrån en liten elegant italiensk restaurang efter Marthas plötsliga kommentar: 'ät inte spagetti igen, du fetmar ju oroväckande'.
'Huvudpersonen i Fritt förfall är inget självporträtt. Hoppas jag.' Så skriver Stenberg. Och modern säger vid ett tillfälle att hon önskar att Caroll ska göra någonting av sitt liv och bli en 'riktig' människa. Oavsett om det bakom bokens Caroll finns en verklig gestalt så är det helt klart en riktig människa som skildras. Om det råder det ingen tvivel.