Hur vore det med en skola för alla?
Våra politiker övertrumfar nu varann med valspäck. Mest flott sipprar ner över vården, omsorgen och mitt tema, skolan. Här är behoven stora och genvägarna saknas. Utan breddfyllda mått av empati och grundläggande demokrati kommer vi att hamna allt djupare in i djungeln av segregation, utslagning och resursknapphet.
I dag hamnar var femte elev i en osäker gråzon. När marknadshysterin går fram med sina breda lieslag raseras den välfärdsgrund, som föddes när vår allmänna skola infördes år 1842. Min tidsresa för oss emellertid ännu mycket längre bort: Tillbaks till de gamla grekerna. Det var ju här som skolan och därmed demokratin föddes.
Ordet skola, kommer följdriktigt från grekiskan. Det betyder fritid. Jag inleder varje nytt läsår med att berätta detta för mina högstadieelever. Då glimmar det alltid till i någras ögon. I vilkas? Jo, hos dem för vilken skolan är en tvångströja och en arena för ständiga misslyckanden.
Antikens skola bjöd pojkarna till fria män, demokratin var ännu snäv, på fri tid för andliga övningar. Gossarna befriades från ett monotont tungt kroppsarbete.
Hur kan vi återerövra denna fria tidens skola? Ja, inte är det med vapen i hand, med skolplikt och böter till skolkande elevers föräldrar. Jag är gammal nog för att ha fått stryk inom skolans väggar. Därför tål jag inte talet om hårdare tag. Men jag blir också ilsken när jag minns allt sjuttiotalsflum och den fullständigt okontrollerade frihetens pedagogik. Skolan behöver gränser, medverkan av många vuxna, elev- och föräldrainflytande samt en skala som innebär att alla är sedda. Anonymiteten är ofrihetens språngbräda.
Gör skolan till en tankesmedja. En arena för fria tankar där det samtidigt bullrar och ryker när ivriga händer kämpar med glödgat järn. Varje skoldag möter jag slocknande ögon när kursplanen tvingar mig att presentera ännu en knastertorr teori. Allt för den fåfänga drömmen om allas hägrande högskoleutbildning.
En av mina niondeklassare har svettats med sin sommarskola. Jag kallar honom för Niklas. Eftersom hans bokstäver dyslexidansar var hans engelska uppsatser för torftiga för ett godkänt betyg.
Om det inte varit för sommarskolan hade dörren till bilmekanikerutbildningen därmed varit stängd. Under hela nian praktiserade Niklas två dar i veckan.
Då lyckades han. Då växte han. Där anställdes han under loven. Där fann Niklas sin smedja. Därför blev han i allra sista skälvande sekunden godkänd även i mina torra rullor. Därför är jag förvissad om att han blir en utmärkt mekaniker. Tyvärr känner jag många andra som inte fått den här chansen.
Varför har vi inte smedjor, lärlingsplatser, för alla? Varför höjer vi all teori till de blå dunsternas himmel? Varför har Niklas tvingats till mängder av misslyckanden? Är det så, som det tyska ordspråket lär oss, att kunskapens träd alltid måste vattnas med tårar?