Det finns ingen ursäkt | Fria.Nu

Inledare


Charlotte Wiberg
Fria.Nu

Det finns ingen ursäkt

Brandmannen Henrik Johansson berättade nyligen i en insändare i tidningen Barometern om hur en berusad man skrikit ”jävla judesvin” och kastat urin på honom och hans kollegor under en fotbollsmatch. Mannen fortsatte att skrika ”era jävla judar”, nu mot hela läktarsektionen, under skratt och applåder. Ingen säger till honom.

Jag påminns av insändaren om hur jag och min man på väg hem sent en gång kom att hamna bakom en arg, berusad uteliggare. Jag kände igen honom som en kille jag en gång hängt på samma vänsteranarkisthak som. Nu vinglade han runt framför oss på trottoaren och skrek ”Käka gas, judeas”. Med hög hög röst, om och om igen. Vi förhöll oss försiktigt, noga att inte reta upp honom ytterligare.

Och det är kanske inte så mycket att säga om det, att vi inte gick fram och försökte prata med den uppretade, berusade och möjligen psykiskt sjuke mannen. Vad som är desto mer intressant, och än mer deprimerande, är att vi över huvud taget inte tog hans ord riktigt på allvar.

Både min man och jag har, för att göra en jämförelse, stött på kvinnohat i liknande situationer. Jag kan till exempel komma att tänka på den gång min man kom hem och uppbragt berättade om hur en snubbe ursinnigt stod och vrålade ”jävla fittor” efter alla kvinnor nere på tågstationen. Ja, den typen av utbrott har nog de flesta kvinnor i någon form någon gång råkat ut för, det kan vara såväl kostymnissar som uteliggare som står för dem, och även om vi ser aggressionen mot jävla fittor, lebbor och horor som tecken på ett psyke i obalans så tenderar vi att också lägga en större betydelse i den än så.

Judehat, däremot, ter sig i dessa dagar efter Auschwitz som något så fullkomligt verklighetsfrämmande att vi (och nu talar jag förstås inte längre specifikt om mig och min man) knappt är förmögna att uppfatta det rätt, vi kanske till och med skrattar bort det. Vi vill gärna tro att det inte är vad det utger sig för att vara. Vi uppfattar det som ett rent sjukdomssymptom, som en daterad del av en högerextremistisk ideologi tanklöst anammad av skinheads eller – varhelst det finns möjlighet att göra en sådan tolkning – som ”kritik av Israel”.

Alla undersökningar som visar på en försvarlig mängd antisemitism i världen och i Sverige tenderar att kritiseras sönder. Vi kan helt enkelt inte tro det. När judar själva går ut och berättar om sin rädsla eller sina erfarenheter av att utsättas för antisemitiska angrepp lyssnar vi inte riktigt. När boken Judehatets svarta bok: antisemitismens historia från antiken till idag kom ut i Sverige tidigare i år lyftes den fram på kultursidor som ett viktigt verk – men just de avsnitt som handlade om antisemitismen i dag avfärdades av flera recensenter som ”ovederhäftiga”. Vad handlar egentligen detta envisa blundande om?

Det är, hur som helst, dags att vakna upp och känna kaffedoften. I nya Gringo (nr 5 2008) intervjuas Malmörabbinen Shneur Kesselman. Han berättar att han väldigt ofta blir kallad ”jävla jude”. Han kan inte ens röra sig överallt i staden. I Kesselmans fall går tankarna, även hans egna av texten att döma, direkt till Mellanösternkonflikten. ”Vet du vad som gör mig mest upprörd? Tänk om jag hade samma åsikter i Israelfrågan som de har? De vet inget om mig”, säger han. Och hur som helst är Israelfrågan, påpekar Kesselman, ”ingen excuse”. Nej, det är den inte. Det finns ingen ”excuse” vare sig för att uttrycka eller strunta i att reagera mot antisemitism. Vi kan ju, föreslår jag, börja med att erkänna att det finns.

Annons

© 2019 Fria.Nu