Bilderna från 1945 är berömda. I kuststaden Jalta i södra Ukraina gjorde de allierade upp om vad som skulle hända med världen efter krigets slut. USA:s president Franklin Delano Roosevelt flankeras till vänster av Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och till höger av Sovjetunionens diktator Josef Stalin.

Men av de tre var det enbart Stalin som var vid god vigör. Både Roosevelt och Churchill var märkta av kardiovaskulära sjukdomar, och det har sedan konferensen spekulerats i om – och i så fall i vilken utsträckning – detta påverkade deras agerande gentemot de sovjetiska kraven på territoriell dominans i Östeuropa.

– De orkade inte stå emot Stalin. De var gamla och sjuka och då orkar man inte lika mycket som när man är ung och frisk, säger Lars Werkö, professor emeritus i medicin vid Göteborgs universitet.

Utåt censurerades bilden av de båda västledarnas hälsotillstånd, och frågan är om de väljare de representerade hade rätt till mer nyanserad information. 1994 kom en amerikansk kongressutredning fram till att presidenten med hänvisning till den personliga integriteten inte är skyldig att informera allmänheten om sitt hälsotillstånd.

En minoritet i utredningen var dock skiljaktig och förordade att kongressen skulle utse en specialistpanel med uppgift att övervaka och rapportera om presidentens hälsotillstånd.

Den debatten lever fortfarande. Så sent som i juni publicerade historikerna Howard Markel och Alexandra Stern en artikel i det amerikanska läkarförbundets tidning Journal of the american medical association i vilken de förespråkar och utvecklar förslaget.

Den amerikanske presidenten brukar kallas världens mäktigaste man, och fler presidenter än Roosevelt har drabbats av kroniska sjukdomar. Det har spekulerats i huruvida den alzheimer Ronald Reagan senare utvecklade påverkade hans förmåga att utöva sitt ämbete.

Det har också hävdats att John F Kennedy till följd av bland annat sin binjureinsufficiens inte hade kunnat fullfölja en andra mandatperiod även om han inte mördats. Som en anekdot i sammanhanget kan nämnas att Kennedy då han utsattes för attentatet i Dallas bar en stålkorsett för sina ryggbesvär. Många menar att han till följd av denna förblev sittande upprätt efter att ha träffats av den första kulan och därför blev träffad av det andra, dödande, skottet.

Lars Werkö anser att förslaget om officiell redovisning av presidenters hälsa dels skulle leda till svåra medicinska gränsdragningar, som om exempelvis anlag för att utveckla särskilda sjukdomar ska undersökas, dels flytta fokus från de politiska sakfrågorna.

– Jag tror inte att man ska gå den vägen, det kommer ju ofelbart att leda till ryktesspridning. Det är därför jag tycker att hela det förslaget är dödfött. Det amerikanska presidentvalet handlar ju redan om olyckliga äktenskap och urspårade barn.

Den diskussion som finns i USA låter sig heller inte helt lätt översättas till andra förhållanden. Det amerikanska presidentämbetet, med verkställande makt över militären, har inte någon riktig motsvarighet i Europa.

– Möjligen den franska presidenten, men han är inte så maktfullkomlig som den amerikanska, säger Lars Werkö. Så jag har svårt att tänka mig att det skulle spela så stor roll om en europeisk premiärminister drabbades av sjukdom.

I Sverige spekulerades det under Palmes dagar om dennes hälsa. Men spekulationerna, som Lars Werkö menar var illa underbyggda, fick aldrig något större genomslag. Och han tror inte heller att den svenska opinionen skulle stödja krav på obligatoriska redovisningar av alliansregeringens hälsotillstånd.

– Jag har svårt att tänka mig det. Förtroendet för den svenska vården innebär också att man har förtroende för att de tas om hand om det skulle hända. Och vi har ju inte heller haft någon politisk ledare som fått hjärtinfarkt och fallit död ner.