Uppdraget till den myndighet som ansvarar för folkhälsoarbetet i Sverige, Statens folkhälsoinstitut (FHI), är att ”skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”.

Formuleringen vittnar om en folkhälsopolitik som utgår ifrån ett rättighetsperspektiv. Utifrån samma perspektiv är hälsoskillnader som går att åtgärda oaccep- tabla.

Men vissa hot mot folkhälsan får både mindre uppmärksamhet och mindre forskningsresurser än andra. Ett sådant är mäns våld mot kvinnor.

– Det hänger väl ihop med att området som sådant varit dåligt uppmärksammat, osynligt och tabubelagt, säger Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap med inriktning mot genusforskning vid Umeå universitet, som sammanställt en kunskapsöversikt om folkhälsa och genus för FHI:s räkning.

Men har då inte samhället ett ansvar att lägga sig i om politiken utgår ifrån att hälsa är en rättighet? Anne Hammarströms svar är: ”Absolut.”

Sveriges folkhälsopolitik utgår från elva så kallade målområden vilka fokuserar på de faktorer i samhället som påverkar folkhälsan. I Folkhälsopolitisk rapport 2005, ett underlag beställt av regeringen, föreslog FHI att frihet från könsrelaterat våld skulle göras till ett övergripande folkhälsomål.

– Vi ansåg att det har implikationer på alla målområden. Det har betydelse för demokrati, definitivt för de socioekonomiska villkor människor lever under, och även inom arbetslivet.

Det förslaget har ännu inte vunnit gehör. Våld mot kvinnor finns bara inom målområde 8 – ”Sexualitet och reproduktiv hälsa”. Anne Hammarström menar att det med fördel även kunde integreras i exempelvis målområde 5, som ”syftar till att skapa säkerhet utifrån ett skadeperspektiv i olika typer av miljöer”, eftersom hemmet är den miljö där kvinnor löper störst risk att utsättas för våld.

– Det finns ju ett målområde om säkra miljöer, att se hemmet som en sådan miljö vore önskvärt.

Att vara utsatt för våld kan leda till en rad negativa hälsokonsekvenser. Förutom direkta fysiska skador även psykiska besvär och nedsatt sexuell hälsa. Dessutom ökar risken för försämrade hälsovanor som rökning och alkoholkonsumtion.

Att utifrån ett folkhälsoperspektiv föreslå lämpliga preventiva åtgärder försvåras av att det saknas ett nationellt system för skaderegistrering och kartläggning av våld i nära relationer.

Olika studier ger därför olika uppfattningar om hur utbrett problemet är. Samtliga svenska studier som inkluderats i FHI:s sammanställning visar dock att minst en procent av landets kvinnor utsätts för våld av en närstående man under en given tolvmånadersperiod.

Att metoder för kartläggning inte utvecklats tror Anne Hammarström beror på att ämnet varit tabubelagt, men också på en ovilja att se mäns våld mot kvinnor i ett strukturellt perspektiv. Och i folkhälsopolitiken som helhet blåser för närvarande en individualiserande vind, vilket kom till uttryck i regeringens folkhälsoproposition från i mars.

– Den nya regeringens folkhälsoproposition har ett starkare fokus på individförhållanden och ett mindre starkt på det strukturella. Det är en tendens som jag ser i folkhälsopolitiken. Men det strukturella finns ändå kvar.

Men det är, poängterar Anne Hammarström, inte bara inom myndighetssverige – som mellan FHI och regeringen – det kan råda oenighet om hur våld mot kvinnor ska betraktas och bekämpas. Även forskningen är kluven, och där är vissa av hennes egna rön kontroversiella.

– Att ha varit utsatt för våld är väldigt starkt klassbetingat, det är en stark förklaringsfaktor till kvinnlig ohälsa i arbetarklassmiljöer, säger hon.

– Det här är väldigt kontroversiellt för det finns en linje i feministisk forskning att alla män kan misshandla. Och det kan förmodligen stämma, men som epidemiolog tycker jag inte att den linjen motsäger att det skulle vara vanligare i grupper som har det socialt svårt och där alkoholproblematik är vanligare.