– Demokrati kan aldrig skapas genom att mörda och fängsla människor. Bush har förvandlat vårt land till ett helvete.

Det säger Dr Entisar Ariabi från universitetssjukhuset Al Yarmouk i Bagdad när hon besöker Göteborg i början av april.

Tillsammans med aktivisten Mohammed Tareq från Centret för demokrati och mänskliga rättigheter i Fallujah sitter hon i en föreläsningssal på universitetet och berättar om situationen i Irak. Den bild de målar upp är bilden av ett land som håller på att fullkomligt raseras av krig och ockupation.

Enbart i Bagdad tar sjukhusen emot 1 000 dödade varje månad, och tusentals skadade, berättar Dr Ariabi. En stor andel av de skadade dör på grund av brist på mediciner och utrustning, eller på grund av att avspärrningar gör det svårare att ta sig till sjukhuset i tid. Dess-utom har hundratals läkare mördats, och tusentals flytt landet. Flera sjukhus i nordvästra Irak, bland annat i städerna Haditha och Al-Qaim, har också utsatts för flygbombningar.

Medan Dr Ariabi fokuserar på den alltmer desperata humanitära situationen, lyfter Mohammed Tareq fram ockupationsmaktens kränkningar av mänskliga rättigheter, inteminst genom godtyckliga fängslanden och övergrepp mot fångar.

– Det finns ingen lag eller stat som kan garantera människors rättigheter. Den demokrati som det talas om existerar bara i era tidningar och i amerikanska medier, säger Tareq.

Mohammed Tareq varnar för att många av dem som släpps ur fångenskapen har förvandlats till 'tickande bomber'. Han påpekar också att FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sagt att fängslandet av över 12 000 människor i Irak utan rättegång utgör det största hotet mot mänskliga rättigheter i landet.

Mohammed Tareq och Dr Entisar Ariabi har bjudits in till Sverige av föreningen Iraksolidaritet i Stockholm, men föreläsningen i Göteborg, som lockat ett femtiotal personer, arrangerades av Fredskoalitionen och Utrikespolitiska Föreningen.

Trots att massmedia rapporterat om Irak nästan dagligen i mer än tre års tid, så är det sällsynt att irakiska röster kommer till tals. Uppmärksamheten kring de båda irakiernas besök i Sverige har inte heller varit särskillt stor. När Dr Entisar Ariabi besökte USA i början av mars tillsammans med tre andra irakiska kvinnor resulterade det bland annat i ett reportage i Washington Post. Men när man ordnade en presskonferens i Stockholm med de båda inbjudna talarna dök bara tre journalister upp. Ingen av dem var från de större rikstäckande medierna, och Mohammed Tareq är märkbart besviken över det bristande intresset.

– Det finns ingen frihet i medierna i Europa, säger han.

 

"Sverige borde höja rösten mer"

Den svenska regeringen tycks också ha valt att i stort sett behandla Irak som en icke-fråga. Under upptakten till kriget år 2002 hade man svårt att formulera en tydlig linje. Det var först när tiotusentals människor gick ut på gatorna och protesterade mot krigsplanerna som Göran Persson stämde in i kritiken. Sedan dess har folkopinionen avtagit – åtminstone mätt i antalet demonstranter på gatorna på de tre årsdagarna av krigets början – och regeringen har på nytt försjunkit i tystnad.

I den utrikesdeklaration för 2006 som Laila Freivalds läste upp inför riksdagen den 15 februari nämndes inte med ett ord det pågående kriget. Istället talade den före detta utrikesministern i förbigående om Sveriges "engagemang för att bygga upp en demokratisk rättsstat i Irak". Freivalds sa också att kampen mot terrorismen alltid måste föras "med respekt för de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten". Trots det nämnde hon inte med ett ord de systematiska kränkningar av humanitär rätt som USA:s terroristjakt innebär – med tusentals fängslade på obestämd tid och utan rättegång på Guantánamobasen, i Afghanistan, och inte minst i Irak.

Den erfarne diplomaten och ambassadören Sverker Åström svarade på utrikesdeklarationen med en debattartikel i DN där han anklagade regeringen för att hålla tyst för att inte "misshaga Bush". Han skrev där att regeringens tystnad är "skamlig och inte värdig de stolta traditioner som Sverige har att vårda på folkrättens område".

Åström menar att talet om försvar av folkrätten bara blir tomma ord på grund av tystnaden kring det fortfarande pågående kriget i Irak, som han menar innebär allvarliga rättskränkningar i sig – "dels själva krigshandlingarna som orsakar outsägliga lidanden för det redan hårt prövade irakiska folket, dels tillståndet i de amerikanska fängelserna i landet med systematisk, av Vita huset auktoriserad tortyr".

Den 90-årige diplomatens kritik har inte orsakat någon reaktion från regeringen. Men även inom det socialdemokratiska partiet finns det kritiker. Mariam Osman Sherifay, som är riksdagsledamot från Sundbyberg, har vid flera tillfällen i riksdagsdebatter ställt kritiska frågor om hur den svenska regeringen agerar för att värna om folkrätt och mänskliga rättigheter. Hon menar att hur hemsk den förra regimen i Irak än var så innebär kriget ett brott mot folkrätten, som måste fördömas.

– Jag tycker Sverige hade ett bra ställningstagande i början, mot kriget. Men efterhand fick Sverige, EU, och resten av det internationella samfundet rätta sig efter USA och Storbritanniens krav på en FN-resolution som legitimerade deras närvaro, säger hon.

Mariam Sherifay tror att tystnaden beror på hänsyn till relationerna med USA och behovet av enighet inom EU.

– Sverige borde höja rösten oftare och mer, säger hon.

– Jag tycker det är viktigt att värna om mänskliga rättigheter och ställa krav på USA och de allierade. Jag tycker att man ska kräva att de lämnar landet, och att FN tar över. Det borde inte finnas någon utländsk inblandning i Irak utom genom FN, fortsätter Mariam.

 

Nytt liv i antikrigsrörelsen?

Även om antikrigsrörelsen i Sverige enligt somliga mer eller mindre 'dog ut' efter att kriget officiellt förklarades vara över för tre år sedan, så har protesterna och aktiviteterna aldrig helt avstannat. Från flera håll i landet kommer nu också rapporter om ett uppsving i aktivismen mot kriget på senare tid.

Flera nya föreningar har bildats som enbart ägnar sig åt just Irakfrågan. I Stockholm bedriver föreningen Iraksolidaritet sedan ett år tillbaka opinionsarbete mot den amerikanska ockupationen av Irak. Man har även startat en insamling till stöd för ockupationens offer. Under hösten fick man in drygt 30 000 kronor, som i första hand ska gå till sjukvård.

Svensk-irakiska Eftikhar Hashem Alhusainy och Sigyn Meder är aktiva i föreningen. De är kritiska mot att media och den svenska regeringen utmålat det som skett i Irak som en utveckling mot demokrati. Det senaste valet - som fortfarande inte resulterat i en ny regering - förändrar inte heller något, menar Eftikhar.

– Val under ockupation strider mot folkrätten och ändrar inte på ockupationen. Det är USA som bestämmer. Efter valet dök rapport efter rapport upp om valfusk, precis som vid tidigare val. Och förutom ockupationssoldaterna bedriver regeringspartiernas olika miliser terror mot Iraks befolkning, säger Eftikhar.

Eftikhar är född i Bagdad, men hennes familj är från Nasiriya i södra Irak. Hon har bott i Sverige sedan 1994. Tidigare har hon arbetat aktivt i Palestinafrågan, men nu är det situationen i hennes eget land som engagerar.

– Jag känner som irakier ansvar för mitt land. Jag kan inte acceptera att mitt land ockuperas. Jag är emot orättvisor och ockupationen strider mot all rättvisa, säger Eftikhar.

Sigyn Meder, som är pensionerad gymnasielärare, anser att Irakkriget är ett "Vietnam i repris".

– Irak har ett strategiskt läge i Mellanöstern och mycket stora oljereserver. Den enda supermakten USA gör som den vill i världen och endast Iraks folk och de andra folken kan sätta stopp för deras blodiga ockupation och framfart. Det känns som en moralisk plikt att engagera sig, säger hon.

Argumentet att USA måste stanna i Irak för att undvika ett inbördeskrig har upprepats så ofta att det nästan blivit en självklar sanning. Men det avfärdas av Eftikhar Hashem Alhusainy, som menar att USA:s närvaro inte kan motiveras med risken för inbördeskrig när så många dödas under ockupationen. Hon hänvisar till den uppmärksammade undersökning som publicerades i den brittiska tidskriften Lancet, som sade att mer än 100 000 irakier dött under krigets första år.

Eftikhar lyfter också fram att majoriteten av det irakiska folket är emot ockupationen. En undersökning gjord på uppdrag av den brittiska armén under hösten visade att 82 procent av befolkningen vill att de utländska trupperna ska lämna landet. Eftikhar anser också att det är en rättighet att ta till vapen mot ockupationen.

– 160 000 amerikanska soldater ockuperar landet, stödda av koalitionstrupper och tusentals kontraktsanställda. Det är inte demokrati de ägnar sig åt. De gör livet till ett helvete för Iraks folk. Landet bombas till aska under tystnad i pressen, säger hon.

 

Kampanj om "massförstörelsen av irakiska städer"

Under våren genomför Iraksolidaritet en kampanj om USA:s militära angrepp mot irakiska städer, och det är i samband med detta som man bjudit in Mohammed Tareq och Dr Entisar Ariabi, som besökte Stockholm och Göteborg.

Syftet var att uppmärksamma och skapa debatt om vad som skett i bland annat staden Fallujah, som till stora delar förstördes under en amerikansk offensiv i november 2004.

Angreppet mot Fallujah ledde enligt lokala läkare och andra vittnen till flera tusen civila dödsoffer. Det skapade också tiotusentals flyktingar, varav många fortfarande inte har återvänt. Långt efter att offensiven var över bodde många i tält bland ruinerna av sina hem.

Även om många irakiska städer har drabbats hårt av USA:s försök att slå ner det väpnade upproret, så har just angreppet mot Fallujah för många blivit en symbol för ockupationens våld. På mötet i Göteborg försöker därför Mohammed Tareq ge en bakgrund till händelserna i staden.

Han berättar att det till en början inte fanns något motstånd mot invasionen i staden. Men efter att de amerikanska trupperna bland annat tagit över flera skolor för att använda som baser, och efter att en demonstration mot deras närvaro blivit beskjuten – med 15 döda som följd – inleddes de första motståndsattackerna.

Fallujah blev snabbt ett problemområde för den amerikanska militären. Efter att fyra amerikanska kontraktsanställda säkerhetsvakter attackerats och dödats i staden, och deras kroppar skändats inför tv-kamerorna, inleddes den första belägringen av staden under våren 2004.

– Trots att vi kontaktade amerikanerna och sa att vi tog avstånd från det som hänt, så upptäckte vi snart att de redan omringat staden och förberedde ett anfall, säger Mohammed Tareq.

– Vi uppmanade dem att bara gripa de skyldiga och bespara staden, fortsätter han.

Men enligt Mohammed svarade den amerikanska militären att 'beslutet att invadera staden kommer från Pentagon', och att de inte hade befogenhet att diskutera saken.

– Som vi ser det har irakiska städer utsatts för en direkt kollektiv bestraffning, säger han.

 

Zarqawi en propagandaprodukt

Mohammed menar att det är ockupationen och de utländska truppernas aktioner som provocerat fram det väpnade upproret i Irak.

– Våld föder våld, upprepar han flera gånger under mötet.

Det första angreppet mot Fallujah resulterade i uppror i flera andra städer i centrala och södra Irak.

– Det fanns en känsla av att hela landet var på väg att resa sig, säger Mohammed.

I det skedet valde USA att avbryta offensiven och förhandla fram en 'vapenvila'. Men man fortsatte att betrakta Fallujah som ett motståndsfäste som måste knäckas. Nästa offensiv fick dock vänta till efter det amerikanska presidentvalet i början av november samma år.

Den gången ställde man kravet att den jordanskfödde terrorledaren Zarqawi skulle utlämnas, för att ett angrepp på staden skulle undvikas. Som svar på militärens ultimatum gick representanter för religiösa och fackliga organisationer i Fallujah ut med ett öppet brev till FN:s generalsekreterare Kofi Annan där man sa sig inte känna till Zarqawi, och förnekade att han skulle finnas i staden. Det hjälpte dock inte för att avvärja det förödande angreppet.

De som alltid hävdat att talet om Zarqawi och "utländska terrorister" bara var en förevändning för angreppet på staden fick för ett par veckor sedan stöd från en rapport i Washington Post. Tidningen avslöjade då att interna dokument visar att USA:s militär bedrivit en omfattande propagandakampanj för att utmåla Zarqawi som mer betydelsefull än han i själva verket är. Syftet ska ha varit att minska stödet för motståndet bland irakier och öka stödet för kriget på hemmaplan.

I ett dokument från det militära högkvarteret i Irak sägs det att den här kampanjen varit "den mest framgångsrika informationskampanjen hittills".

 

Behov av självkritik inom svenska medier?

Frågan är om inte kampanjen också haft en synbar effekt på de svenska mediernas rapportering. En sökning i mediearkivet Presstext visar att Zarqawi finns omnämnd i 33 artiklar enbart i DN under det senaste året. Läsarna har matats med artiklar med rubriker som "Zarqawi greps men släpptes igen", "Zarqawi sprider heligt krig till hela regionen", och "Islamisk website: Zarqawi sårad".

Oftast är det den amerikanska militärens information, eller meddelanden på internetsidor vars trovärdighet är svår att bedöma, som är den enda källan till rapporterna om Zarqawi. Men med tanke på det bristande intresset för alternativa perspektiv på vad som sker i Irak är det oklart om avslöjandet i Washington Post kommer att leda till någon omfattande självkritik på svenska medieredaktioner.

När inte ens den svenska militära närvaron i Afghanistan tycks ha ökat intresset för regeringens utrikespolitik, så lär inte heller Sveriges hållning i Irakfrågan bli en stor fråga i samband med höstens val. Sigyn Meder och Eftikhar säger dock att deras engagemang kommer att fortsätta - även om det innebär att de tvingas kämpa mot en mediarapportering som de betraktar som snedvriden. Irak är en angelägenhet för Sveriges folk, menar de.

– Det minsta man kan begära är att regeringen fördömer bombningar av civila, kollektiv bestraffning och andra brott mot folkrätten, säger Sigyn Meder.

Kanske fortsätter också den försiktiga uppgången i aktivismen framöver. En sådan trend skulle i alla fall utan tvekan välkomnas av Mohammed Tareq och Dr Entisar Ariabi – som därmed skulle kunna se sitt korta besök i det vinterkalla Sverige som mödan värt.