Bokens undertitel, Hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika säger egentligen allt. Med den krångliga Amtraktidtabellen i ena handen och ciggen i den andra lyssnar hon på sina medpassagerare och tar del av deras fängslande livsöden samtidigt som hon under resans gång har mängder med tid över att funderar kring sitt eget.

Hennes resekamrater är mer än villiga att dela med sig av sina liv. Trots att hon själv inte erbjuder sitt livs historia i utbyte så räcker det med att presentera sig för att främlingar på tåg skall känna förtroende, i alla fall i USA. Amerikanare är tydligen inte lika stiffa som britter på resande fot.

Den första tågresan är improviserad och påminner författaren om barndomens tunnelbane-rundturer på Circle Line i London där hon åkte runt, runt hela dagen för att komma ifrån sina trassliga hemförhållanden. Den andra resan är planerad och det hade blivit bättre om hon följt sin intention och lagt samman dem, behållningen med denna resa är dock återföreningen med Bet som är en charmigt skrämmande historia för sig.

Jenny Diskis resa genom USA är en klarsynt betraktelse kryddad med en extremt medveten självupptagenhet. Man kan ibland få känslan av att Diski parasiterar på sina medpassagerares öden, men det är inte heller något hon sticker under stol med. Hon trivs egentligen allra bäst i ensamhet men att umgås med främlingar som man aldrig behöver träffa igen känns någorlunda bekvämt och säkert. Merparten av resan tillbringas i rökkupén, tågets isoleringscell och hjärta, det är i denna gemenskap som hon möter alla vanliga ovanliga människor. Här blandas samtal om vardagligheter, fördomar, den stora socialistiska lögnen och kända tågolyckor med röken.

Och tid för en mängd möten finns det för amerikanska tåg är alltid försenade, mer som regel än undantag. Alla de olika tidszonerna gör det också mer än lovligt klurigt att räkna ut när man kommer fram. Men man satsar istället stenhårt på komforten: 'avsikten med allting på tåget var att locka folk tillbaka till det gamla sättet att resa genom att skämma bort dem fysiskt även om de inte kom fram dit de skulle i tid'.

Om ändå en tur med Statens Järnvägar kunde vara minst hälften så bekväm och intressant som Jenny Diskis tågresa genom USA verkar ha varit så hade jag tagit plats omedelbart.