Våra barn och andras ungar?
Samma dag som förslaget om amnesti för apatiska flyktingbarn avslogs i riksdagen höll Föreningen för Utvecklingsfrågor, Ingen Människa är Illegal och Asylkommittén ett seminarium om barnens situation. Bland åhörarna märktes en kollektiv upprördhet och ilska över såväl behandlingen av flyktingbarn som svensk asylpolitik i stort. Psykologer och läkare vittnade om frustrationen i att inte kunna hjälpa sjuka barn i deras tillfrisknande; de kan bara skriva intyg om hur dåligt barnen mår. Intyg som ofta negligeras av myndigheterna.
Alla tycktes eniga om att det finns lagligt utrymme att bevilja dessa barn asyl, såväl i svensk lagstiftning som i en rad internationella konventioner. Ändå avvisas 2/3 av de sjuka barnen. Mest skrämmande är kanske att en jämförelse av juristen Anna Enochssons ärenden visar att alla barn har lika starka skäl att stanna - ändå får bara ett fåtal asyl medan andra avvisas.
Det finns en uppenbar politisk dimension i detta, som blottar en mycket ful baksida av en flyktingpolitik som hårdnat drastiskt under 1990-talet. Amnestys siffror visar att Sverige och Finland nu är de länder i Europa där det är svårast att beviljas uppehållstillstånd.
Många undrar varför de apatiska barnen är ett relativt nytt fenomen. Enligt flera bedömare är svaret mycket enkelt. Förut väntade asylsökande barn på uppehållstillstånd. I dag väntar barnen på avvisning.
En amnesti för apatiska flyktingbarn vore inte någon heltäckande lösning, i synnerhet då uppmärksamheten riktas till de mest allvarligt sjuka barnen medan de som är på väg in i samma tillstånd fortfarande lämnas åt sitt öde. Men att som Barbro Holmberg försvara avslaget med att det vore 'en humanitär katastrof' att låta barnen stanna, det är inget annat än skamligt. Ser inte migrationsministern att vi redan har en humanitär katastrof i det här landet?! Räcker det inte med att varenda människa som träffat barnen anser att deras enda väg tillbaka till ett någorlunda drägligt liv börjar med ett uppehållstillstånd?
Det finns många sätt att urskulda det som pågår i vårt land just nu. Ett är att, som Barbro Holmberg, antyda att barnens tillstånd är självförvållat - vilket bestämt avfärdas av läkarkåren som menar att ingen kan simulera så allvarliga tillstånd. Ett annat är att beskylla barnens föräldrar för att uppmuntra eller rentav orsaka barnens tillstånd. Sådana påståenden är både fördomsfulla och oriktiga.
Vad man glömmer är att både barn och föräldrar ofta är traumatiserade redan när de lämnar hemlandet, vilket de gör i hopp om att finna en bättre framtid någon annanstans. Efter att ha varit Europa runt ett par varv hamnar de i Sverige där de möts av väntan, och av beskedet att chansen att få stanna är mindre än 10 procent. Så ser svensk flyktingpolitik ut år 2005: över 90 procent av dem som söker asyl får avslag.
Föräldrarna har alltså flytt för att kunna fortsätta ta sitt föräldraansvar, men successivt tappar de modet vilket för många barn är svårast av allt. Vi vet att barn överlever de mest horribla trauman, men att se sina föräldrar nedbrutna kan bli övermäktigt. Deras förtvivlan tar sig kroppsliga uttryck, som blir till ett okontrollerbart förlopp som varken barnen, föräldrarna eller läkarna kan hejda.
De som möter dessa barn och ser deras lidande måste föra deras talan, och måste vägra dansa efter myndigheternas pipa. Vi andra, som inte har vare sig den medicinska eller juridiska kunskapen, har en politisk röst som vi ska utnyttja. Gå ut och tala om för våra folkvalda vilket slags land vi vill att Sverige ska vara! Visa dem att vi menar allvar med att mänskliga rättigheter gäller alla.
