Regissören Eléonore Fauchet berättar att hon fick idén till Broderier när hon lagade ett hål i en gammal kofta. Hennes mamma hade stickat den när hon var gravid, och senare gett den till dottern när hon i sin tur blev med barn. 'Att sitta och sy och känslan av garnet väckte en lust att skapa något speciellt och vackert'.

Att före filmen läsa om liknande saker i pressmaterialet får alarmklockorna att ringa högljutt. Och när filmens första bild visar en jordig åker där en ensam flicka skördar vitkål bläddrar man snabbt tillbaka för att se hur länge detta kommer att pågå. Men även om Claires illröda hår och fräkniga ansikte i höstigt motljus ibland får bilderna att likna en Vero Moda-reklam, och fastän broderiporren emellanåt blir väl intim så blir pretentionerna aldrig pretentiösa.

Dramat växer så sakteliga utan överdrivna dramatiska vändningar och utan konstlade känsloutbrott.

Det blir riktigt bra. Små talande scener blir i stället avgörande; som när Claire stålsätter sig och tar av sig koftan för att hennes mamma ska se att hon är med barn, och mamman inte ser det.

Lola Naymark förmedlar övergivenheten, besvikelsen och sorgen övertygande, och lite konstigt, men passande, busigt. Annars är det Ariane Ascaride, som vi sett i nästan alla Robert Guédiguians filmer (Marie-Jo och hennes älskare, Den lugna staden, Marius och Jeanette med flera), som ensam gör biobesöket värt pengarna. Hon är kanske den bästa skådespelaren i Frankrike idag.