Inledare


Jimmy Sand
Fria.Nu

Avkriminalisera bruket av narkotika

Vissa frågor är så heta att enighet tycks helt omöjlig att uppnå. Det kontroversiella i andra ämnen tar sig uttryck i en närmast total samstämmighet. Till de senare hör knarket.

Inom svensk narkotikapolitik finns knappt några ideologiska skiljelinjer att tala om. 1978 satte riksdagen upp målet att Sverige skulle bli helt narkotikafritt. 1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika. Sedan 1993 kan man få sex månaders fängelse för att ha knarkat. Samma straff kan en person få för grovt sexuellt tvång. Den som ifrågasätter denna linje blir lätt utpekad som drogliberal och flummare.

Statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, visar att andelen unga som testat droger har minskat - trots ökad tillgång och lägre priser. Däremot ökar antalet personer som tar droger regelbundet. Rapporter från Europeiska centret för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, ECNN, visar att de drogrelaterade dödsfallen generellt minskat i Europa. Men i Sverige ser vi en ökande trend. Det kan relateras till ökad införsel av narkotika i landet, men i ljuset av en minskande trend i övriga Europa kan man ändå undra. Andra länder fokuserar på att erbjuda vård till sina missbrukare. I Sverige har man kriminaliserat ett beroende som allt fler betraktar som en sjukdom.

Grunden för svensk narkotikapolitik kan sökas i den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Välfärdsstaten ger trygghet åt en stor del av befolkningen, men systemen har haft svårt att hantera människor som av olika skäl hamnat utanför. Då har man förlitat sig på en repressiv lagstiftning.

En mer radikal vänstertradition blev framträdande under 1970-talet. Jan Myrdal skrev om att 'tjuvar och horor' är arbetarklassens fiender, ett trasproletariat som måste bekämpas.

Myrdals åsiktsfrände, läkaren Nils Bejerot, skrev i Narkotikafrågan och samhället (1968) att staten har en absolut skyldighet att med kraft ingripa mot dessa knarkare som i hans ögon sprider sitt missbruk likt en epidemi. Bejerot sågs som obekväm, tills den första borgerliga regeringen i efterkrigstid tog till sig hans doktrin för att markera mot socialdemokratin. Under tjugo års tid kom denna syn på de mest utsatta att bli statsbärande.

Rapporten Narkotikapolitik och marginalisering (CAN 2002) visar att den svenska narkotikapolitiken haft liten betydelse för missbruksutvecklingen i landet. Arbetslöshet och sociala klyftor har istället varit avgörande. Förra året kom en rapport från organisationen Mobilisering mot narkotika, Kartläggning av svenska polisens narkotikabekämpning, som visar att polisen lägger mycket resurser på tillslag mot enskilda missbrukare. Det är dessa som fått betala priset för den repressiva narkotikapolitiken, genom hemlöshet, sjukdom och social utslagning. Men langningen lyckas man inte komma åt.

Om vi vill få bukt med missbruksproblemen är flera saker helt nödvändiga. Bruket av narkotika bör avkriminaliseras. Beroende är en sjukdom och sådana behandlar man genom vård, inte genom repression. Det behövs satsningar på sprututbytesprogram. Det ger bättre vård för narkomaner och minskar de drogrelaterade dödsfallen. Vi behöver en politik mot de sociala klyftorna, ett system för grundtrygghet som inte låter människor falla mellan stolarna och som inte bygger på paternalism.

Slutligen måste vi tänka globalt. 87 procent av allt heroin i Europa kommer från Afghanistan. Colombia är världens största kokainexportör. De kan knappast beskrivas som välmående länder. Reagans 'War on Drugs' och Bushs 'War on Terror' har knappast gjort saken bättre. Rika länder som Sverige har ett ansvar för utvecklingen i världen. Knarket är en fråga som visar vad som händer om vi struntar i det ansvaret.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu