På sidan 161 sparkas Salka Sandéns litterära alter ego ner av poliser. Hon är 19 år. Kroppen viker sig i smärta och hon hör sig själv be om nåd övertygad om att hon ska dö. 'Dom säger ingenting. Bara sparkar eller vad dom gör och du känner skelettet skaka. Du gråter inte, du känner dig kall, det är rädslans kyla. Rädd på djupet.' Det rinner färger framför hennes ögon, smällarna i huvudet gör hål. I bakgrunden skanderar nynazisterna sina 'Sieg Heil'. Efteråt döms hon till fängelse för våldsamt upplopp. Poliserna går fria.
Inför mötet med den nyutkomna självbiografiska romanen Deltagängets författare har jag målat upp en bild i huvudet. Föreställande en stor, lite skräckinjagande figur som på 90-talet fick poliserna att rikta blicken mot henne med ett sådant hat, eller fruktan, istället för att bekämpa den tilltagande nazismen. Men det är istället en rätt liten person som ser betydligt yngre ut än sina 33 år som möter upp i tunnelbanan efter arbetsdagens slut.
- Redan när de där sakerna hände mig tänkte jag att jag skulle skriva ner det någon gång. Jag kände att jag hade saker att berätta som många kanske inte känner till, säger hon. För du vet, människor lever i parallella världar. Vår värld är inte synlig för alla, precis som jag vet att det finns en massa världar som jag inte har insyn i.

I tre år har Salka Sandén skrivit på sin debutroman om framväxten av den antifascistiska rörelse, AFA, hon blev en del av i tonåren. Som 16-årig husockupant i Malmö råkar hon för första gången ut för polisens våld. Hon griper efter ett tillhygge att försvara sig med. Men polisen är där och hindrar. Nertvingad på golvet, iklädd hand- och fotfängsel, träffas hon av poliskängor och förnedrande tillmälen. Det hjälps inte. Efteråt är hon 'Järnrörskvinnan' i media och register. Polisen hjältar.
Restaurangens rutor är strimmiga av regn. Nina Simone tränger ut ur högtalarna med djupet av sin själ. Vi pratar om det fenomen som kallas radikalisering. Hur människor som utsätts för en allvarlig, konfrontativ händelse kan bli medvetna om sin situation på ett väldigt plötsligt sätt och därigenom bli än mer fasta i sina övertygelser.
- Det som händer där i huset är min huvudpersons radikaliseringsprocess. Det är på sätt och vis en nyckelscen för hela boken. Jag tror att alla i de här kretsarna har gått igenom en sådan. Det är det absolut vanligaste sättet vi rekryterades på. Jag brukar kalla det för draksådd, det som polisen håller på med. De sår de drakar som de ska slå ner.
Först med viss distans till aktiviståren har Salka Sandén kunnat sätta ord på händelserna. Men en del saker, som att polisen bara finns till för att skydda en viss privilegierad grupp, aldrig henne, har inte tiden rått på.
- De senaste åren har polisen skjutit ihjäl flera psykiskt sjuka människor, samhällets mest svaga och hjälplösa. Och de striderna de hade med oss, det var strider med barn. Jag har lite svårt att respektera det.

Politiskt vaknade hon tidigt. Det var under uppväxtåren i sovstaden Tynnered, en förort till Göteborg där arbetskraften på Volvo och SKF framlever sina lediga timmar. Men vad som var den utlösande faktorn till att hon gick från skoltjej till organiserad aktivist har hon svårt att sätta fingret på.
- Folk vill gärna att det ska finnas någon exakt början. Men det var mer en känsla jag hade när jag bodde i Tynnered. Man kände hat och märkte att folk omkring en gjorde det. Det jag försöker beskriva i boken är att det är själva miljön som skapar känslan, en miljö där man inte har något värde. Människor utan makt och utan värde känner hat.
Hon väjer sällan med blicken. Svarar omsorgsfullt, mån om att så tydligt som möjligt återge det hon i sitt innersta har att uttrycka.
- Vi som bodde där hade ingen framtid, folk skämdes för de var fattiga, hade inget hopp. Det är ett permanent tillstånd för många människor. Ett av mina ärenden med boken är att lyfta fram miljöer som finns i det här samhället. Miljöer som de som inte lever i dem låtsas inte existerar.

Med Deltagänget säger hon sig också vilja visa på sin generations förändringslust och starka tro på kollektivet, att det är tillsammans man kan förändra.
- Jag vill fokusera på den positiva drivkraften. Förmedla en känsla av ungdomlig entusiasm. Därmed inte sagt att man ska göra exakt som människorna i boken. Men att man faktiskt kan göra något och förändra sin tillvaro.
Men hon skildrar långt ifrån aktivisttiden i endast rosenrött. Flera av de personer som rörde sig runt henne har i dag dukat under.
- Ofta beror det på faktorer som ligger längre tillbaka än bara rörelsen. Vi som var lite mer organiserade politiskt har i allmänhet klarat oss bra. Men bland folk som levde i den här miljön i en bredare bemärkelse finns det många som det har gått ganska illa för, som lever på parkbänkar, tagit livet av sig eller blivit galna.
Det är med tydligt patos Salka Sandén talar om klassamhället. Trots att hon i dag inrättat sig i det i någon mån, betalar av på sina skulder, med fast arbete och bostad, har uppfattningen om samhällets orättvisa konstruktion förblivit densamma.
- Jag tycker inte att det kan vara okej år 2007 att en massa människor ska vara helt och hållet till för att konsumeras av andra. Det är ett otroligt slöseri med människans verkliga kapacitet.

Besvikelsen över alla de krossade visioner om ett bättre samhälle som hon och de övriga i aktivistkollektivet sida vid sida kämpade för är oundviklig.
- Man kan säga att hela det politiska läget i dag är ett misslyckande för våra ambitioner, alltifrån att fascistgrupper knackar på dörren till riksdagen, till den borgerliga offensiv som säljer ut allt offentligt.
Möjligheten till äkta samvaro, till kultur som skapas av och används av ett kollektiv, som är ifrågasättande och sprungen ur ett underifrånperspektiv, anser hon blir allt mer begränsad.
- Nu ska alla frirum bort, alla sammanhang som går ut på något annat än att konsumera. Oavsett om det är ungdomshuset i Köpenhamn eller någon liten kulturförening som visar gamla filmer så ska det bort. Kultur ska generera vinst och samtidigt vara kontrollerbar.
Reaktionerna på hennes debut som författare har huvudsakligen varit positiva och respons har kommit från flera oväntade håll.
- Jag känner mig ödmjuk inför att boken har väckt så mycket intresse. Att så många kunnat gå in i den utifrån olika upplevelser och hitta något. Det var en känsla jag hade att den skulle skrivas i du-form. Jag ville ha närvaro och subjektivitet men ändå sitta utanför och styra. Och så tror jag det blir mer involverande för läsaren. Det kan vara jag men det kan också vara du.

Själv har hon sedan hon lärde sig läsa försökt ägna minst två timmar om dagen åt böcker, allt från isländska sagor och Uppenbarelseboken till verk av Calvino och Kemal. Orden ser hon som ett ovärderligt verktyg för att begripa sig på världen.
- Man kan ha ordlösa erfarenheter, men så länge de är ordlösa är man svag. Sätter man ord på det ser man det, och när man ser något förändras man. Det finns så många ordlösa grupper, som ungarna i Tynnered eller folk som sitter i fängelse. Det är viktigt att sätta ord på vad som faktiskt händer och säga det högt. Först när man gör det får man makt att ändra sin situation.

Läs Ivar Andersens recension av Deltagänget här.