Tiden går och Sverigedemokraterna och deras framgångar i invandringsfrågan består. Frustrationen är stor inom Vänsterpartiet men engagemanget sviktar inte. Faktum kvarstår dock att vi inte lyckas vända opinionsvinden, vår retorik och vår övertygelse vinner inte gehör hos en ansenlig del av traditionella vänsterväljare som idag väljer Sverigedemokraterna.

Jag måste medge att denna utveckling inte har förvånat mig särskilt mycket. Jag menar att vänsterrörelsens respons haltar på flera sätt, från att ibland vara svepande och orättvis när till exempel ordet "rasist" slängs runt frikostigt och oförsiktigt, till att vara ängsligt undvikande och intellektuellt ohederlig när man antyder att det inte finns några problem kopplade till omfattande invandring och bristande integration. Indignation och självrättfärdighet får styra allt för mycket. Det största problemet är dock att retoriken är uppenbart ineffektiv när det gäller att hejda en farlig politisk trend.

Men det finns ett alternativt angreppssätt menar jag, ett sätt där frågan sätts i sitt sammanhang och knyter samman viktiga delar av Vänsterpartiets analys och politik. Genom att sätta in invandringsfrågan i större perspektiv skulle vi kunna stärka vår trovärdighet i invandringsfrågan i sig, men det skulle också kunna ge oss möjlighet att lyfta och skapa intresse för flera andra av Vänsterpartiets viktigaste frågor.

Vanligtvis har vänsterrörelsen haft svårt att få upp frågan om imperialism på agendan, medvetenheten är i allmänhet låg och ingen vill egentligen veta de fula sidorna av vårt välstånd. Hittills har vi alltid gynnats av imperialismen. Nu däremot tycks kopplingen mellan imperialism och två av våra mest engagerande frågor, invandringsfrågan och islamistisk terror, nästan löjligt uppenbar.

Hur skulle flyktingsituationen samt förekomsten av terror och extremism ha utvecklat sig om inte USA och dess allierade startat två invasionskrig i Irak och Afghanistan. Lägg därtill några, i sammanhanget, mindre kampanjer i framför allt Libyen och Pakistan samt det stora engagemanget i Yemenkrisen.

IS är en direkt konsekvens av USAs invasion av Irak, detta får ses som ett okontroversiellt faktum efter att då sittande president, Barack Obama, själv uttalat det.

Kriget i Syrien startades förvisso varken av IS eller USA men dess proportioner och extrema våldsamhet är helt kopplat till inblandningen från IS och andra extrema grupper samt de krafter som underhåller dem.

Den extremt infekterade frågan om Israel/Palestina kan med fördel lämnas utanför detta resonemang eftersom den bara skulle skymma sikten.

Varje aktion skapar en reaktion. I denna del av historien är det vi i väst, USA och dess direkta och indirekta allierade, som har agerat. Det är väst som har genomfört aktioner för att upprätthålla och stärka dominansen i mellanöstern. Och i ökande grad , menar många, har de varit pådrivna av den kolossala krigsindustri som frodas i tider av ändlöst krig. Redan Eisenhower varnade för denna destruktiva och antidemokratiska kraft redan 1961 i sitt berömda avgångstal. Extremismen, terrorismen och flyktingtragedin är reaktionen. Skörden av draksådden.

Det finns också skäl att påminna sig om de krigslagar som slogs fast som en del av folkrätten efter andra världskriget. Det främsta brottet är “Anfallskrig” (Unlawful aggression) eftersom man också står skyldig för de brott och övergrepp som kriget leder till. Detta förstärker ytterligare argumentet om USAs och dess tysta allierades ansvar.

Man kan hitta exempel så långt tillbaka som första världskriget då Churchill, som krigsminister under första världskriget, försvarade sitt beslut att gasa ihjäl "ociviliserade stammar" för att återta kontrollen vid fronten (ur Noam Chomskys Deterring Democracy). Sedan dessa har oheliga allianser med regionens despoter varit regel i syfte att säkra strategiska intressen.

Minns dessutom handelsembargot mot Irak, efter det första Gulf-kriget, vilket ledde till att en halv miljon barn dog till följd av brist på mediciner. Eller det färska vapenkontraktet värt hundra miljarder dollar som nyligen tecknades mellan USA och Saudiarabien.

Parallellt predikar väst oupphörligen vikten av att försvara mänskliga rättigheter och demokrati.

Denna bakgrund till trots, lyckas makt och etablissemang göra gällande, för hemmapubliken det vill säga, att “muslimernas” antipati mot väst och dess interventioner handlar om värderingar, att de inte tycker om demokrati och frihet. Och om en radikaliserad form av islam som sprider sig över världen och, får man förstå, helt saknar koppling till förtryck och våld i närhistorien. Hyckleriet tycks gränslöst.

Vinnaren skriver historien, heter det. Den utelämnade fortsättningen på denna visdom är att vinnarens version sannerligen även dominerar bilden av samtiden.

Hade det varit på annat sätt, om allmänintresset hade fått styra, så skulle vi idag ha pratat om dessa krig och om den brutala maktpolitiken, inte bara om de katastrofala konsekvenserna av dem.

Det är mot bakgrund av ovanstående som Vänsterpartiets politik och retorik borde förstås. Invandringspolitikens utformning i Sverige är en jätteviktig fråga och vänsterpartiets röst för mänsklighet är ovärderlig.

Men det faktum att våra allierade i väst driver en våldspolitik som de senaste årtiondena resulterat i miljontals flyktingar och döda är den avgjort större frågan.

Att anta detta komplexa perspektiv ger inga enkla svar på de trängande och polariserande frågorna om invandring och integration, inte svar som tillfredsställer det stora antalet invandringskritiska. Med det erbjuder en sammanhållen analys som inbjuder till en annan diskussion. Och förhoppningsvis skapar det förståelse och intresse för Vänsterpartiets politik.

Till syvende och sist finns det bara en långsiktig lösning på den rad av tragedier som utspelar sig just nu, allt från terror till svält- och flyktingkatastrofer. Krigen måste få ett slut och västvärldens cyniska våldspolitik måste upphöra. Vänsterpartiets retorik måste bottna i denna fundamentala slutsats.