Man måste inte carpa jämt | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Måste Carpa
Författare: Lisa Ewald
Förlag: Galago

Fria Tidningen

Man måste inte carpa jämt

Det är inte organiserat och tillrättalagt kaos, utan det är bara kaos ­– färgglatt och sprudlande av liv och energi, skriver Rojin Petrow.

Att läsa Lisa Ewalds nya bok är som att kliva in i hennes huvud. Det är knappt så Måste Carpa ens kan kallas för serieroman, det är inte en roman i ordets rätta bemärkelse. Istället är det en samling färgglada bilder, kortare serier och ensidingar som ger en inblick i skaparens skruvade fantasi. Eller vad som vid första anblick kan verka skruvat.

Det Lisa Ewald förmedlar är nämligen egentligen inte mer än den verklighet många kvinnor, arbetare och rasifierade personer lever i. Att det vid första anblick kan se ut som färglagd galenskap säger nog mer om samhället än om Lisa Ewald.

Genom bokens kaos löper en röd tråd av att Lisa Ewald presenterar läsaren för kroppens sju chakran, från rotchakrat vid svanskotan ungefär, till kronchakrat på hjässan. Det är något oklart om varje chakra som presenteras på en helsida med bild och text ska knyta an till innehållet därefter och tills nästa chakra, men de är där i alla fall och guidar läsaren genom upplevelsen.

Bokens titel kan bara vara medvetet ironisk, inte en enda gång “carpas” det i den. Verbet “carpa” kommer ifrån det slitna uttrycket “carpe diem”, eller “fånga dagen”. Det Lisa Ewald gör är snarare att driva med föreställningen att varje dag av livet måste levas som om den vore den sista. Istället visar hon upp hur carpandet egentligen mest är en möjlighet för de som inte direkt har så mycket annat att oroa sig för i livet, som till exempel sexism, rasism och för få arbetspass på jobbet.

Det är lite ojämnt och saknar sammanhållning, men kanske är det precis det som är skönheten i Måste Carpa. Det är inte organiserat och tillrättalagt kaos, utan det är bara kaos. Färgglatt och sprudlande av liv och energi.

Måste Carpa är framför allt ett porträtt av Lisa Ewald själv. I boken tar hon upp hur kvinnliga konstnärer alltid jämförs med varandra, och hon har helt rätt. Därför kommer jag inte säga vilka andra serieskapare hon påminner om, du får läsa boken själv.

Annons

Rekommenderade artiklar

Lättläst roman i kärlekens tecken

Recension

Älska Vingåker är en lättläst och underhållande berättelse som ibland vill lite för mycket, skriver recensenten Amanda Gräns.

Landets Fria

Baktung blygrå realism

Recension

”Det stora problemet är övertydligheten.” Anna Remmets har läst Majgull Axelssons Ditt liv och mitt.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu